Placerade barn lyckas sämre i skolan

Skolverket-Socialstyrelsen har gemensamt gått ut med denna nyhet idag. Att visa siffror är bra, först då blir vekligheten synlig. Däremot kanske man måste fundera över varför siffrorna är som de är. Jag kan se många orsaker –

En grupp barn har skador av mammans missbruk under graviditeten, som påverkar deras förutsättningar

De barn som bott länge i en kaotisk miljö har kommit efter från start i skolarbetet. Ju senare barnet placerats, ju mer har man att ta igen

Många familjer i en svår situation flyttar ofta. Många skolbyten påverkar barnet

I vissa fall beror familjens svårigheter på utvecklingsstörning hos förälder. Barnet kan i en del fall fått samma svårighet

I dysfunktionell miljö får barnen sämre kost under uppväxten

Barn som placeras lever i ständig oro för sin biologfamilj och för risken att behöva bryta upp igen

I skolan får barnet lätt en känsla av utanförskap grundat på att ha alltför mycket erfarenhet, jämfört med klasskamraterna

De barn utredningen talar om, bär ofta stora trauman som påverkar ännu mera, när barnet finns i trygg miljö.

Man kan räkna upp många flera faktorer som skiljer gruppen placerade barn från övriga.

Utbildning är det viktigaste skydd vi kan ge dessa barn för framtiden. Som studie- och yrkesvägledare måste jag ändå ifrågasätta slutsatsen  att bristande behörighet till gymnasiet är ett tecken på samhällets misslyckande.

Jag vill påstå att varje dag många av dessa barn kommer iväg till skolan överhuvudtaget, är en framgång! Vi kan inte tro att sår ska läkas över en natt. I ett land som Sverige måste det vara tillåtet att först stå stadigt i vardagen, sen få fortsatt stöttning för att planera framtiden. Allt kan inte ske på en gång! Ge dessa barn istället ett långvarigt stöd, kanske till 25 år istället för som nu till18-19 år.

Bara vara tid –

-den viktigaste tiden för både stora och små. Det låter så enkelt och så klokt……men hur får man till det i verkligheten?

Jag är inte en mamma som har rent i hörnen. Det luktar sällan nybakat eller doftar gott från långkok. Garderoberna är inte fyllda av välstrukna kläder i prydliga högar. Allting ligger inte på rätt plats, oftare där vi hade grejerna senast.

Att prioritera det viktiga, är vi ganska bra på. Varje eftermiddag när jag kommer hem landar jag i sängen i sovrummet. Där kan jag gosa med hundar och prata med ungar. Där pratar vi kläder och kärlek. Dumma kompisar o lärare får en släng. J Tillsammans surfar vi runt bland både det ena och det andra på nätet. Det märkliga är att också kompisar och pojkvänner landar i denna vår oas. Inte var jag så frimodig som tonåring att jag kunde kommit på tanken att ha kompisarnas föräldrars säng, som umgängesplats…..men så är det hos oss. Den första timmen efter jobbet hämtar jag kraft. Jag njuter av närhet och samtal. Den stunden får själen näring – innan det är dags att se till så att annan näring kommer på bordet.

I och med maten, rullar ”måsten ” igång. Läxläsning, tvätt och allt annat praktiskt. Så är det tid att avsluta dagen för de unga i åldersordning. Det är efter det,  som den lugna timmen utan krav, infinner sig. Mys i soffhörna med mannen i mitt liv. Lite egen närhet. TV:n står på, så mycket behöver inte sägas, det är bara lugnt. En stund av ”bara-vara-tid”. Så viktigt att fånga de tillfällen som finns, att inte vänta på något stort och planerat. Livet och tiden finns ju här och nu.

Tankar i nattens mörker

Ibland räcker dagarna inte till. Det praktiska tar varenda minut och det där viktiga att fundera o reflektera, liksom försvinner. Kanske är det naturens vishet att då ge oss en o annan vaken timme mitt i natten? I tystnaden och mörkret kan tankarna fladdra fritt mellan viktigt och oviktigt.

För några nätter sedan vaknade jag mellan två varma barnkroppar. Deras andning avslöjande att de sov lugnt o djupt. Vi fötterna ligger två små hundar. Min närmaste ända sedan ungdomen, ryms också vid min sidaJ

Där i mörkret, utan att något stör mina tanketrådar kan jag reflektera över dagen och livet. Tankar om otillräcklighet för allt man vill, men också insikt om att det är viktigast att ha gjort sitt bästa. Förlåt mig stora och små när det inte räckte!

Att rättvisa är att ge till den som behöver, när den behöver, har jag försökt inpränta hos mina barn. I det ligger en erfarenhet att vi alla någon period, är den som behöver mest. Även den starkaste och mest välfungerande kommer i perioder, när omsorg är extra viktigt.

Mina funderingar snuddar också vid hur fyrkantigt vi ser på hur man ska vara och utan att vi egentligen kan motivera varför. Hur ofta vi av slentrian säger nej istället för ja. Hur svårt det är att prova att göra saker på ett nytt sätt…

Om dagen varit fylld av kaos, ger nattens lugn en balans och en motvikt. Jag hämtar kraft under en vaken timme, som får mig att se nästa dag med lite andra ögon.

Innan jag försvinner in i sömnen igen hinner jag känna pälsen hos en sovande hund, sinnebilden av harmoni. 

Låt också vilda blommor blomma!

Bloggandet har fått ligga nere ganska länge nu. Det har nog egentligen mest legat nere till förmån för livet. Att så mycket har hänt, så det inte riktigt funnits tid att sitta ner o formulera tankarna i text.

Vad mina funderingar just nu mycket kretsar kring, är pedagogik. I min vardag lever jag med ett barn som inte passar in i skolans form för inlärning. Genom åren har jag mött ett antal barn både privat och i mitt yrke som påminner om honom. Barn som är begåvade, lösningsinriktade och ifrågasättande. Barn som ställer frågan varför; när något ska göras. Som ifrågasätter alla gängse normer och alla konventioner om hur man gör och vad man gör.

Samtidigt läser jag om entreprenörskap, entreprenöriellt tänkande och vilka som blir entreprenörer. Många likheter finns med entreprenörer och de barn som skolan och vi vuxna har svårast att hantera – just därför att de inte låter sig hanteras.

Kan vi vända upp och ner på vårt sätt att se dessa barn? Att sluta försöka göra så att skolans verksamhet ska passa dem? Kan vi släppa dem fria och ge dem uppgifter att lösa utanför skolan, uppgifter som de får välja fritt hur de ska lösa? Kan det vara ett sätt att utnyttjas deras styrkor, istället för att de blir frustrerade och skapar kaos? Kan det vara så att en del individer gärna umgås i grupp men utvecklar kunskap och idéer bäst i ensamhet?

Jag tror att om eleven x får bjuda sina kompisar på egenhändigt bakad sockerkaka och stolt berätta hur han gjort, då kommer han att utföra uppgiften galant!

Sockerkakan bakas INTE i grupp- han får lära sig i ensamhet

Han tränar SVENSKA när han läser receptet

Han tränar MATTE när han mäter

Varför jäser det? NO

Hur varm är ugnen? NO

Osv……

Dessutom har eleven fått PLANERA arbetet och FULLFÖLJA det.

Redovisningen ger kompisarnas uppskattning, som ger en GOD SJÄLVBILD!

Med lite fantasi kan ”sockerkakspedagogik” användas i det oändliga.

Så här långt i mina funderingar inser jag nu att ett antal av er duktiga pedagoger som jag har förmånen att ha till kollegor, börjar bli riktigt irriterade och kanske också arga. Lugn – detta är inte kritik av en enda av Sveriges alla fantastiska lärare. Mitt ifrågasättande handlar mera om den syn vi alla delar om kunskap, hur man ska göra och hur man uppför sig. Man får inte resa sig upp för att man tycker att något är ointressant. Har man tidigare sett en film alla ska se, då ska man ändå sitta kvar.. Det är inte ok att bara räkna de uppgifter man tycker. Kursplanerna innehåller vissa moment. Hur skulle det gå om alla bara gjorde det man vill? Det Lutherska arvet vilar tungt…..

Frågan är om det rubbar så mycket av samhällets grundvalar om vi låter de individer som behöver en annan pedagogik få det. Kan vi på det sättet hjälpa till att utveckla en positiv självbild som ger dessa kreativa personer möjlighet att i framtiden mångdubbelt betala igen till samhället den extra kostnad det medför för att ge dem en anständig skolgång?

I en skola som låter alla utvecklas och växa ger vi också vilda blommor möjlighet att blomma!

Min fina underbara trädgård

Tittar ut på vår gräsmatta. Eller rättare sagt det som skulle vara en gräsmatta. Våra fyrfota kompisar har lekt sönder den och det liknar mer en crossbana.

Är det nåt jag fortfarande drömmer om så är det en trädgård. Inte vilken trädgård som helst! Gräsmattan ska vara tät o fin. Buskar i olika färger ska växa runt kanterna av tomten. Det ska finnas en inbjudande lekhörna, plats att spela kubb, bord där det finns skugga för de varmaste dagarna och ett inbjudande soldäck. Blomrabatterna ska vara fyllda av färg. Rosor och klematis ska klättra på spaljér. Cyklarna ska stå prydligt i cykelställ, det ska vara ordning och reda…….

Men som sagt var, så ser det inte ut. Varje vår lägger vi ett antal hundra på mina drömmar. Men aldrig blir det som min inre bild. Möjligen beror det på att när det kommer till kritan, ett dåligt intresse för grovarbetet. Som när det gäller allt -  grunden är viktigast, allt kräver arbete och engagemang.

Hur det ser ut? Ja, gräsmattan liknar som sagt en crossbana. Cykelstället är för litet, hälften av cyklarna står framför ytterdörren. Något förråd har vi inte, vilket innebär att gräsklippare och andra trädgårdens nödvändigheter placeras lite här o var. Kubbspelet blev  inte inplockat. Grillen missade vi att ta in innan regnet kom. Torkvindan sitter snett och kommer snart att tippa. En blöt matta fladdrar ensam o bortglömd.

Kaninburen är inte chic o designad. Den är istället täckt med plastsäckar och brädbitar för att ge kaninerna extra skydd. Runt buren hänger en grov kedja med hänglås. (Ingen ska kunna släppa ut de älskade små!)

Bredvid cyklarna står några sopsäckar i väntan på nästa tur till soptippen. Brevlådan är fylld av tvestjärtar.

Det är bara att konstatera. Livet blir inte som våra drömmar. Men är rätt bra ändå – kanske det som faktiskt är livet – att få ha drömmar!

Mer om hundar (barn?).

Mat i rätt mängd och av rätt sort – ja, att också våra unga ska ha det, vet vi . Varje dag ser vi ungar som är ”höga” och speedade av socker från godis och coola. Ungar som är trötta redan när de kommer till skolan för att de inte äter frukost. Alltför många ratar skolmaten och äter i värsta fall inte heller lagad mat på kvällen. Ett barn med den kosten har inte förutsättningar för varken studier eller idrott. Så inte heller hundar som inte har ordning och reda med tider, i kombination med bra foder.

Sova måste vi också göra, för att orka. En hund ska sova 14 timmar/dygn! Vilket inte betyder att den kan lämnas ensam för ”den ska ju ändå sova”. Inser däremot att våra hundar kanske behöver kommenderas till korgen för att få den vila som är nödvändig.

Aktiviteter är populärt. När jag för många år sedan blev mamma för första gången var både jag och sonen stressade av allt vi skulle göra. Undan för undan blev det mindre, för varje barn jag fick. Som extramamma idag tillåter jag en aktivitet /barn. Jag driver inte ens stenhårt att man ska ha aktiviteter på fritiden. Det beror inte på att jag inte unnar dem. Jag tror idag på att människan mår bra av att ha tråkigt. Göra ingenting, är underskattat! Vilket inte är samma sak som lättja och att vara oföretagsam. ”Bara vara” –tid  är viktigt för kropp och själ.

Efter vår hundtränares besök har vi insett att hundarnas liv är alltför stressat – det såg vi inte tidigare. Hundarna är med i familjens liv från 6.00 på morgonen och tills vi stupar i säng runt 23.00.  Dagen innebär att de promeneras, kör intensiv egen lek långa perioder och dessutom hela tiden är med oss eller barnen i det vi håller på med. Ett tempo som inte är bra. ”Bara-vara-tiden saknas!

Vi diskuterade också ledarskap. Hos oss brukar vi till barnen/ungdomarna säga att det finns bara två vuxna – det är vi som tar besluten. När det gäller hundarna har det inte blivit lika tydligt. Där har barnen gått in alltför mycket och förvirrat hundarna – inte kan man som hund ta order, lita på eller känna sig trygg, med så unga och många personer? J

Här måste tydligt markeras för både barn och djur att det bara finns två föräldrar!

Så nyttigt det är att bli påmind om det självklara.

Möte med en hundpsykolog

Igår hade jag ett spännande möte. Hundpsykolog, smaka på det…… Nu var det inte så att vår gäst själv presenterade sig så, utan mera mitt sätt att beskriva henne.

Vi har en längre tid haft problem med en av våra hundar när hon är kopplad. Hon gör då utfall mot andra hundar. Är hon lös är hon lika glad i alla, människor som djur. Vårt försök att lösa detta var att anlita en expert.

Måste på en gång säga hur imponerad jag blev av denna lugna, kloka kvinna. Efter en analys av läget hos oss som familj och av hundens liv, fick vi omgående några saker att jobba på.  Fortsättning följer med mera träning tillsammans. Så spännande!

Det mest intressanta var alla tankar som diskussionen om en hunds behov, gav upphov till. Mycket av behoven kan utan tvekan föras över också på människor.

Behov av sömn och av rätt  kost. Behov av motion, men också av att vila. Att fundera över hur mycket stimulans en individ mår bra av per dag, för mycket är lika illa som för lite. Att ge godbitar som beröm, men att spara det godaste goda, till de gånger individen  verkligen gjort något superbra. Med fest varje dag, blir ingenting fest! Viktigast av allt, att minnas att ingen vill göra fel- man måste bara få hjälp att lära vad som är rätt.

Ovanstående klokheter ska bli mina nya ledstjärnor i umgänge med både barn och hundar.

Att inte stänga dörrar

 I tonåren har man drömmar – få drömmer om en framtid som stensättare, anläggningsarbetare, undersköterska i äldreomsorgen  eller att jobba i kassan på ICA.

Jag skulle önska en skola där alla fick teoretisk kunskap så långt som möjligt, det är vad framtiden kräver.

Yrkesutbildningar för vuxna har en helt annan lockelse – det är då man släppt en del av de planer som kanske inte stämde med verkliga förutsättningar och också har en medvetenhet om vikten av arbete.

Som studie- och yrkesvägledare har jag under många år träffar elever inför valet till gymnasiet. De står inför sitt livs första stora val. Den nya gymnasieskolan vill ge yrkesutbildningarna högre status. Receptet är att ta bort tid från de teoretiska ämnena och lägga mera timmar på yrkeskunskap. Tanken god – färre ska hoppa av gymnasiet. Vi ska få en matchning som passar för arbetsmarknadens behov. Stämmer detta då med framtidens behov?

Våra unga ska in på en arbetsmarknad som sträcker sig många år in i framtiden. De kommer att arbeta inom mängder av yrken som vi idag inte ens vet om . Vardagslivet blir allt mer komplicerat, för att klara att leva i ett demokratiskt samhälle, kommer det att krävas stora kunskaper. Är det vad skolan signalerar?

Jag är övertygad om att elevernas misstro mot yrkesutbildningarna är logiskt grundad. Vi har unga som har drömmar och som har en medvetenhet om att framtiden kräver utbildning. Att då en majoritet inte vill stänga dörren vid 15 års ålder är logiskt och klokt

Sätt gärna stopp för att utbilda mängder av t ex  stylister. Där lockar glamour och kändisar, men verkligheten är helt annorlunda. Säkert finns behov av stylister, men inte i närheten av det antal man utbildar inom gymnasieskolan. Dessutom räcker inte de kurser som gymnasiet ger för att klara yrken. Dubbelt lurade!

                        

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/niondeklassarna-ar-smartare-an-regeringen_6143409.svd

Att tänja gränser

Alla som någon gång sprungit en träningsrunda vet hur det känns när tröttheten kommer och man ska klara den sista biten till det uppsatta målet.

Man ser ett träd en bit bort och tänker - dit! Dit ska jag! Så är man där och ser nästa träd en bit längre fram. Man sliter sig fram till olika delmål, för att till slut ha tagit sig hela vägen till målet.

Hur omsätter vi insikten som driver oss fram under träningen, till andra delar av livet?

Jag tror personligen att det är en livsinställning som den i träningsspåret, som får somliga att uträtta stordåd! Den som inte har det inre drivet, kommer aldrig att tänja sina gränser. Utan att vi tänjer gränser för vi inte oss själva eller något annat framåt.

Inom alla områden behöver vi de personer som gör lite till. Och lite till. Och som till slut når målet lite längre bort, än alla andra. Personligheten som krävs är det något vi kan forma? Kan man lära sig den egenskapen?

Just nu pratas mycket av entreprenörskap. För mig är entreprenörskap en drivkraft som får oss att tänja våra gränser. Att vilja ”lite till”, av lust. En egen motor som driver oss att ta ett steg till, mot något nytt.

Min uppfattning är att skolan kan uppmuntra och utveckla egenskaper som får individen att ha mod kämpa lite till. För mig är det viktigt med förebilder för de unga. Det är också viktigt att anti-plugg-kulturen försvinner. Det är coolt med kunskap! Men kunskap har inte något värde förrän man omsätter den praktiskt. Att pressa sig själv för att nå sina egna mål, är elevens uppdrag i skolan. Skolans uppdrag är att ge dem motivet att göra det.

När den inre motorn sen kombineras med kunskap, då kan en person ensam förändra världen!

Nu ska jag avslöja något………

…..ibland blir jag lätt manisk! En idé kommer och till varje pris måste jag skaffa maximalt med information om just det. Föremålet för mitt intresse varierar – har skaffat mycket kunskap om både det ena och det andra genom åren.

Specialitet är nog djur. I höstas blommade idéen om hästar fullt ut. Sagt och gjort. Först blev det en häst. Sen blev det två. Läste ALLT jag kunde hitta som handlade om hästar. Har man häst är klart man ska rida. Alltså började jag ta privatlektioner – här fanns inte tålamod att gå i nån grupp inte! På kvällarna läste jag allt – skötsel, foder, utrustning och om olika raser.

Det tog ett halvt år innan jag kom till sans. Hästarna såldes och ganska skönt var det! Lite fattigare blev vi! Men så mycket kunskap jag fick!

Samma vända har jag gjort med akvarium, katter och diverse smådjur. En återkommande mani är hundar. Som ibland blir väl mångaJ Varje bokrea kommer jag hem med  nya hundböcker. Så har jag hållt på i 30  år…. De böcker som inte är sönderlästa har jag undan för undan skänkt bort. Finns inte en ras jag inte läst på om. Mängder med kennelsidor har jag ingående studerat och naturligtvis läser jag alla annonser på diverse hundsajter. I hundträsket hamnar jag minst en gång om året. Däremellan avnjuter jag våra hundar ”live”.

Annan specialkunskap som står sig är bilar. Jag kan ett antal sätt att kolla en begagnad bil, jämföra och värdera. Husbilar och husvagnar har jag också haft intresse perioder för.

Vissa perioder älskar jag mitt jobb. Kan ägna hur mycket fritid som helst för att kläcka nya arbetssätt. Läser alla nyheter inom området. Och så – vips- så är jobbet bara ett jobb igen.

Ibland önskar jag att min kunskapstörst skulle kunna kanaliseras i mer nyttiga saker. Trädgård tex. Men nej, det har alltid tråkat ut mig. Matlagning likaså. Gissningsvis beror det på att ett sånt intresse omgående måste omsättas i praktiskt görande.  

Tacksam är jag mot min familj - de har med åren lärt sig att följa med i svängarna och engagerar sig tålmodigt i alla uppdykande intressen. Å andra sidan har den gett oss alla oanad kunskap och  ett väldigt spännande liv........

Äntligen blev Patrik Sjöberg en riktigt stor idrottsman……

Jag har alltid gillat idrott. Idrottat själv, varit förälder till idrottande unga och varit en av de många, som suttit fastklistrad framför TV:n  och känt spänning och beundran.

Ändå blev aldrig Patrik en av de största för mig. Han var lite för mycket ”bad guy” för att vinna min fulla respekt. När jag såg de första rubrikerna med utdrag från hans bok kände jag tvivel. Var det ett nytt desperat sätt att vinna uppmärksamhet? Kanske behövde han lansera sin bok med något,  för att tjäna pengar?

Jag ber nu om ursäkt för mina tankar! Efter att ha läst om flera andra som bekräftar hans bild av den dubbla naturen hos hans fd tränare, känner jag avsky. Bitarna faller på plats. Den vilsne pojken som blir ett lätt offer, allt i sin vilja att få bekräftelse och vinna framgång. En liten pojke i en mans kropp, som desperat fortsatt att söka sig fram i vuxen ålder. Måtte Du nu få återupprättelse och bekräftelse som aldrig ens idrottsframgångarna lyckades ge!

För mig har Patrik Sjöberg i och med detta äntligen blivit en riktigt stor idrottsman!  En kille som gjort upp med sitt förflutna och som med rätta kan vara en förebild för unga. Jag hoppas att hans mod verkligen ger andra mod att träda fram. Varje utsatt barn är ett för mycket.

Som familjehems-mamma har jag genom åren mött utsatta barn. Jag vet att många år kan gå innan demonerna kommer tillbaka. Demoner som måste fram i ljuset för att den utsatta ska bli fri. Jag kan också tänka tillbaka på min egen erfarenhet av idrott. Jag minns en tränare i min klubb som bara tränade flickor. Minns att mina föräldrar ställde frågor till mig och att det cirkulerade rykten. Själv var jag naiv och tyckte allt var skvaller. I vuxen ålder fick jag sen höra att skvallret visat sig innehålla sanningar.

Så här efteråt kan jag få dåligt samvete. Funderade jag tillräckligt över alla de idrottsledare mina ungar haft genom året? Funderade jag alls? Nej, är svaret. Men vi måste också sansa oss! Idrottsrörelsen drivs av goda krafter, av en mängd idealister och många föräldrar som gör en otrolig insats för våra unga. Låt inte det onda som har hänt i ett fåtal fall, på något sätt skugga allt det goda som sker!

Patrik Sjöberg – nu är Du en riktigt stor idrottsman!
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/fler-vuxna--inte-farre
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12942823.ab
http://www.svd.se/sport/foraldrarna-har-nyckelroll_6125043.svd

”Det blir bättre” ……….men inte utan stark vilja.

På hemmaplan hyllar vi principen att rättvisa är att alla får de krav och de förmåner som just den behöver. I stort sett accepterar ungdomarna det. Läste för några dagar sen en ledare i DN som fick mig att fundera lite till (http://www.dn.se/ledare/signerat/diskriminering-ibland-ar-det-bara-att-tugga-i-sig-att-livet-ar-orattvist).

 I Sverige vill vi försöka lagstifta bort alla orättvisor. Gott är det att visa att diskriminering aldrig är ok. Men många grundläggande saker går inte att lagstifta bort. Det är bara att konstatera – livet är inte och har aldrig varit rättvist. I alla tider har den starkaste överlevt på den svagaste bekostnad. Överlevt i dess fulla betydelse långt tillbaka och under senare tid fått mera av det som finns att dela på. Rättvist?

Om vi tar ner perspektivet till svenska barns olika förutsättningar. Inte ens då har alla våra lagar och goda intentioner kunnat förhindra att livet är orättvist. Barn föds in i olika familjer. Föräldrarnas utbildning är starkt sammankopplat med ekonomi och boende. Det finns också en koppling till hälsa. I denna första dragning i livslotteriet får några en högvinst och andra ett tröstpris. Så fortsätter det……..de flesta kommer att klara sig bra, oavsett vilket lottnummer det blev. Några drog en nitlott redan från start.

Vad krävs då av dem som blev utan vinst? Självklart ett samhälle som står på barnets sida. Men alla insatser till trots, av dessa barn krävs så mycket mer än av andra.

TV 3 sänder nu en serie efter amerikansk förlaga (söndagar kl 21.00), ”Det blir bättre”, som vill sprida hopp och visa på förebilder för unga som har det svårt. Igår tittade vi tillsammans med våra tonåringar på programmet. Att lyckas trots en start kantad av olika familjehem och barnhem, hur klarar man det? Förmodligen genom att vara psykiskt starkare än de flesta andra och att dessutom arbeta hårdare än de flesta andra. Glad blir jag över budskapet – ”Du kan! Du har makt över ditt eget liv!

Men inte ens i denna grupp är livet rättvist. Alla barn med en svår start är inte starkare psykiskt och klarar inte att jobba hårdare än andra. Det är då det orättvisa inträffar att problematiken ärvs.

Finns någon som kan instifta en lag som förhindrar denna diskriminering som slår så hårt, generation efter generation? För dessa ungar jobbar vi alla familjhem, för att med kunskap och som förebilder hjälpa dem att hitta en plats i ett samhälle som blivit allt hårdare. Med tro på att trygghet och kärlek under en bit av vägen, kan göra skillnad.

Blev ganska förfärad när jag läste reaktionerna på mitt blogginlägg (som också fanns med som insändare i NA), om hur en familj ska se ut för att vara bra föräldrar. Att det finns så mycket okunskap! Innan ett barn placeras i familjehem med tvång, provas alla tänkbara frivilliga insatser. När ett barn placeras tittar man alltid först i nätverket. Oftast har familjen och familjehemmet en god relation i en svår situation. De flesta familjehem har ett oerhört stort engagement för sina barn. Precis som alla andra familjer! Att familjehem skulle ha barn som vinstmaskiner är en myt som förs fram av personer som saknar kunskap. Däremot drivs vi som jag ser det,  av en inre motivation, förmodligen samma som gör att andra startar företag eller arbetar politiskt – en vilja att omsätta visioner till verklighet.

Historien om en diagnos.....

Redan på förskolan såg personalen att Fia var mindre än de jämnstora barnen. Fias start i livet hade varit tuff och hon hade mycket att ta igen. För säkerhets skull gjordes en utredning.

Fia började förskoleklass och växte i den nya miljön. Åren gick och Fia fortsatte att älska sin skola. Trots det hängde hon inte riktigt med i samma tempo som flertalet av de andra. Ny utredning gjordes. För säkerhets skull kompletterades den med en remiss till logoped. Efter TVÅ ÅR I KÖ kom så Fia dit. Diagnos dyslexi.

Vi fick information att Fia behövde arbeta med dator i skolan, med speciella program. Aha , vad bra….äntligen skulle hon få bättre förutsättningar för sin egen kunskapsutveckling. Då får vi höra att KÖ TILL SKOLDATOR ÄR ETT ÅR!

För oss finns ingen tvekan, vi köper henne en dator som hon får använda i skolan.

Fias historia handlar naturligtvis inte bara om dyslexi. Till det goda i historien hör att hon precis som de flesta andra barn har haft många goda pedagoger som trots att de inte getts rätt verktyg, gjort sitt bästa för eleven.

Ändå vill jag ta upp ämnet för att ge röst åt alla andra små ”Fior” och deras föräldrar.

Min fråga är – när ett barn utreds och man ser ett behov, är då ett års väntetid på en dator rimligt?  Var tog den jämlika skolan vägen?

Familjehem - en vanlig familj

Idag finns ett oerhört stort behov av flera familjehem. De familjer som tar emot barn är för få och medelåldern är relativt hög.

Jag vill därför berätta historien om några vänner till oss.

Familjen x är gifta och har varit sambos i 7 år. De har inga barn, varken gemensamma eller sen tidigare förhållande. De bor i ett äldre hus som de renoverat. Huset ligger på landet men nära en mindre stad. Gården de bor på har stall med plats för både de egna hästarna och inhyrda. Båda har jobb och inga ”lik i garderoben”. Man är överens om att inte försöka skaffa egna barn eller adoptera, däremot tycker man att det skulle kännas bra att vara flera i familjen. Efter att ha umgåtts en del med oss som länge varit familjehem, väcks tanken att det nog skulle passa dem.

Vi lovar självklart att förmedla kontakt med några av de socialtjänster/företag vi haft kontakt med genom åren. När jag ringde runt lyssnade de intresserat. Men sen hände ingenting eller ett artigt, vi hör av oss när vi har behov av att rekrytera flera familjer. En socialtjänst nappade direkt. En utredning av familjen gjordes omgående. Enligt vad paret fick höra vara allt i sin ordning, godkännandet klart. En lång väntan började. Det har nu gått ett halvår. Paret har fortfarande inte hört något. Varken från den socialtjänst som gjorde utredningen eller från alla de som skulle ringa när de fick behov……

Kan det verkligen stämma att det finns ett stort behov av familjehem?

För det är väl inte så att Sverige 2011, inte är moget att acceptera att en familj kan bestå av två pappor?

Ett litet fattigt barn jag är men glad jag är ändå…

I både Svs Brännpunkt och Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/debatt/article12810822.ab kan man idag läsa om barnfattigdom.

 

…så lärde min mamma mig en ramsa, när jag var barn på 50-talet.

Det är politiskt korrekt att koppla fattigdom och missbruk. Sanningen är väl att det finns precis lika mycket missbruk i alla sociala miljöer. Det är inte ekonomin som är  avgörande. I starka sociala miljöer, kan finnas en djup misär, betydligt svårare att komma åt. En koppling till missbruk som alltid finns, är däremot skräck och skam hos barnen. Här behövs insatser som inte handlar om ekonomi. Utan att själv dela Maria Larssons politiska åsikter, håller jag fullt ut med henne i denna fråga – alkohol skördar offer.

För att återknyta till inledningen, barnfattigdom. Fattig är man när man lever på annan ekonomisk nivå än sin omgivning. De barn som lever i en sådan situation har ofta sjuka eller arbetslösa föräldrar. Många är dessutom ensamstående, oftast mammor. I vårt samhälle finns många möjligheter för den som är kunnig och frisk att hitta olika möjligheter till lösning.  Problemet är att dessa föräldrar sällan har de redskapen som krävs. Ett solidariskt samhälle ska då finnas som skyddsnät och hjälp. Minskad arbetslöshet och ett försäkringssystem som är värt namnet är grunden för en minskad barnfattigdom. Dessutom behöver vi en skola med resurser att ge kompensatoriskt stöd till dessa barn, för att problematiken inte ska gå i arv.

Ett litet fattigt barn jag är men glad jag är ändå….att pengar inte spelar någon roll för välmående vet vi idag är en myt. Fysisk och psykisk hälsa är i snitt bättre hos den med goda ekonomiska resurser. Att utrota barnfattigdom bör vara prioriterat, oavsett politisk partitillhörighet.

Kunskapens olika ansikten

I Sorsele bor Sveriges bästa nior

Så lyder en rubrik i bl Svd idag.

Ok vad betyder det?

-         att storstadsbarn är dummare?

-         att barn i landsbygd lättare trycker in fakta?

-         att barn i glesbygd har mindre klasser

-         att det är färre barn med annan etnisk bakgrund?

 Eller rent av trevligaste? Bäst kompisar? Mest entreprinöriella?

Det pågår just nu en debatt om kunskap och mätbar kunskap. Alltför lite diskuteras frågan ”Vad är kunskap”. Att slänga ut en rubrik som ovan glädjer säkert Sorseles invånare, inget ont i det. Frågan är bara vilken kunskap den mäter. Att i enlighet med Jan Björklund göra ett försök att se bara det mätbare och osynliggöra resten, är inte receptet för framtida innovatörer.

Skolan har bytt riktning. Ordning och reda. Läsa på – prov – betyg. Gallra och sortera. Och så några som trillar utanför.

Var någonstans försvann ansvaret för de unga som ett kollktivt ansvar? En skyldighet för oss att lämna över vår kunskap men också att utbilda varje individ för att fylla en plats. Ett samhälle som behöver ALLA individer och ALLA typer av kunskap.

Så många ungar och så mycket olika kunskaper har jag mött. Många är de som haft en annan kunskap än den skolan mäter. Kunskap att se till att få mat i magen när ingen mat finns. Kunskap som borde räcka för att kallas alkoholterapeut. En överlevnadsinstinkt som gör att vissa ungar skulle kunna lämnas på en gata på andra sidan jorden – och ändå överleva. Dessa mina ungar lyckas oftast inte visa den kunskap skolan mäter. Men en sak vet jag – kunskap har olika ansikten. Dessa ungar kan massor!

Jag nöjer mig……..http://www.aftonbladet.se/wendela/article12799362.ab

”Nöja”… hålla till godo med….inte fordra mer än. Låter inte alls anpassat till 2000-talet! Men om man tittar på begreppet ”förnöjelse”….glädje, tillfredställelse. Inte känns det helt fel?

Konsten att känna glädje och tillfredställelse i det man har och den man är, är underskattad. Att skapa den känslan är inte en partners skyldighet, det är ett eget ansvar. Med den grundinställningen är det betydligt lättare att känna förnöjelse. Den partner som ska svara mot alla våra behov och alltid vara en stimulans, är en dröm som blir svår att leva upp till. Gör någon det?

En dålig relation ska brytas. Så var det sagt!

Förnöjelse – smaka på det…… Känna lugn och harmoni i vardagen. En relation att dra sig tillbaka i, en relation att hämta kraft och glädje i. Det finns också en extra dimension när man lever i en långvarigt förhållanden….alla gemensamma minnen, associationer, barn som knyter ihop. Sånt ger också glädje. Minnen av misslyckanden och bräcklighet. Känslan av att vara starka och oövervinnerliga. Livets alla faser.

Precis som vi tränar våra unga på att bli entreprenörer och våga ta steg ut i det okända borde vi kanske också träna dem på att våga stanna upp. Att tackla svårigheter för att komma vidare, inse att det är genom att klara det svåra som man når just förnöjelse.

Barnvakt- ett steg mot jämställdhet?

Läser i dagens Svd http://www.svd.se/nyheter/inrikes/barnvaktsbuisness-del-5_6040213.svd om det nya barnvaktsfenomenet - någon som bl a hämtar och lämnar på förskolan.

Min första taanke är usch och fy. Förskolan ska ha gott om utbildad personal och vara barnets trygghet, vid sidan av hemmet och familjen. Barnhämtare måste vara ett storstadsfenomen, som utnyttjas av karriärister som har barnen som sidoprojekt.

Sen stoppar jag tanken - hur ser det ut i min egen närhet? Föräldrar använder stora syskon, far- o morföräldrar, trixar med arbetstider och försöker på alla sätt pussla ihop livet för att barnen ska komma hem runt fyra på eftermiddagarna. Ingen fördömer dem, de månar ju om sina ungar!

Applicerar vi samma tankar på en storstadsfamilj blir barnhämtare och barnvakter inte lika suspekt! I min hemort har de flesta inte någon längre restid. Många har  familj boende i närheten. Hur skulle jag själv idag lösa samma situation - jo, med hjälp! Varför skambelägga att  unga vill få ihop sina liv, för sig själva och sina barn.

För mig är jämställdhetsaspekten viktig. Läser på annat ställe i dagens tidningar att den nya statusen är pappor som trappar ner karriären för barnens skull. Jag tillåter mig tvivla på att dessa fäder gör någon karriärnedgång! Vi har tyvärr inte kommit längre än att män istället gissningsvis får ytterligare bonus i karriären av ett sådant val. Ökar då jämställdheten med hjälp av barnvakter? Kanske - mellan högutbildade par i storstäder. Frågan är om de inte redan idag är de som är mest jämställda. För Linda och Jonas i förorten är det inte aktuellt med extra barnhämtare. Ändå är det nog där jämställdheten har den längsta vägen att gå. Barnvakt bllir inte en fråga om jämställdhet utan en klassfråga.

Borde vi inte istället diskutera om  den struktur vi har för arbete och familj idag  är optimal för någon? Hur ska det vara möjligt att låta alla, oavsett kön, klass och etnisk bakgrund använda sin kraft och förmåga och samtidigt inte behöva ge avkall på barnens rätt till en trygg och stimulernade uppväxt?

Barn - ett tillbehör?

Har barnet blivit ett attribut i det perfekta livet?

Läser i dagens Aftonblad http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article12748123.ab hur det nu är möjligt att välja kön på sitt blivande barn – bara man kan betala. Tekniken bygger på provrörsbefruktning där man kasserar embryon av fel kön.

Vad händer sen? Om barnet av rätt kön blir fel ändå? Fel utseende? Fel begåvning? Fel socialt beteende? Ska barnet kasseras då? Är det den tanken adoptivföräldrar har haft som satt sina barn på flyget till sitt ursprungsland?

Jag blir arg, upprörd och besviken över att leva i en tid då barn för somliga blivit inplanerade tillbehör, till det perfekta livet. Barn ska vara välkomna till världen oavsett vem det är eller om det kommer vid ”fel” tidpunkt. Jag är inte mot abort – men för att de barn som föds ska vara välkomna. Om man ska sortera efter kön, då är det inte ett barn utan en status symbol man vill ha.

Snurra min jord..

…ja, nog har det varit full snurr ett tag. Så snurrigt att det faktiskt varit svårt att höja blicken och se vad som är väsentligt. Lever man som vi i en vardag som bygger på rutiner gäller det att hålla fast vid dem, när oväntade saker sker. Sen många år vet jag att så länge vi vuxna visar att allt är under kontroll, då litar ungarna på det.

Många o-ord blir det om man är familjehem. Onormal.  Okoncentrerad.  Orolig.  Omedgörlig. Ovanlig. Oseriös mm mm  Avskaffa alla o- ord! Jag drivs av en önskan att alla ungar ska förstå att de är välkomna till denna värld, oavsett start. Att vi förvaltar allt tillsammans. Att o-ord faktiskt också visar på egenskaper som kan vara O-TROLIGT användbara, precis som alla andra egenskaper.

Onormal – jaha, har nån trott att de som utvecklat världen varit normala?

Okoncentrerad – den rastlöse hittar på nya sätt att göra, så att saker går fortare!

Orolig – tänk vad mycket den hinner som inte har tid att sitta still.

Omedgörlig – kanske ett chefsämne?

Ovanlig – många kämpar hårt för att synas, andra syns ändå.

Oseriös – en friskfaktor i sjukskrivningstider.

Så allting beror på hur man ser det! Låt oss se livet från den ljusa sidan, det blir mycket roligare och mera spännande då.

Barnrättsdagarna – barnen står i centrum vid en konferens i Örebro

Att upphöja barnrättskonventionen till svensk lag. Att varje individ oavsett ålder är expert på sitt eget liv. Rätten till information och delaktighet. – Självklarheter, som tyvärr inte alltid är självklart.

Så långt är allt enkelt. Men det finns många problem som inte lagstiftning kan rå över.

Som erfaret familjehem ser jag hur det i många kommuner ständigt skiftar socialsekreterare. Barnet/föräldrarna/ familjehemmet  möter nya handläggare vid varje träff. Hur ska någon kunna känna tillit och trygghet i en sådan situation?

I andra kommuner är problemen annorlunda. Där är ärendena inte lika många och rutinerna inte lika fasta som i storstäderna. Där har vi sett guld i form av kompetens och stabilitet, men också andra kommuner, där godtycke och personliga värderingar får styra.

Låt oss konstatera – föräldern är alltid viktig i barnets liv. Oavsett hur vi andra kan uppleva en förälders förmåga har barnet alltid behov av sitt ursprung och har en gränslös solidaritet. Föräldern är också den enda som säkert fortsätter finnas kvar i barnets liv. Socialsekreterare kommer och går. Alltför många barn tvingas byta familjehem. Få familjehem finns kvar i barnens vuxenliv.

Mina tankar om bättre omhändertagande av de barn som inte kan bo i sina biologfamiljer:

*Ge nya familjehem rutinerade kollegor som stöd. Låt blivande familjehem få träffa familjehem redan under utredningstiden. Det är viktigt att veta vad man går in i.

*Höj statusen på att vara familjehem. Idag ersätts familjehem utifrån barnets problematik. Gör också en koppling till hur familjehemmet utför sitt uppdrag. Ersättningen är inte en viktig fråga – däremot är hur samhället ser på de familjer som tar emot andras barn viktigt. Att alltid få sina motiv ifrågasatta, att alltid granskas och kritiseras av vem som helst kan få den starkaste att ge upp.

*För att få familjehem att orka är det viktigt att socialtjänsten visar sina familjer omsorg! Tillgång till föreläsningar, samtalsgrupper och avlastning. Familjehem har idag många oerhört komplicerad uppdrag. Det är då inte rimligt att ha 24 timmars jour 265 dagar om året. Familjehem är också vanliga familjer som för att orka långsiktigt måste ges möjlighet att vara med sina biologiska barn på egen hand, att träffa släktingar eller vänner utan barn. Det är viktigt att komma ihåg att det inte går att ordna barnvakt på egen hand åt många av de mycket speciella  barn/tonåringar som finns hos oss familjehem.

I

Belöning - bestraffning

Nya rubriker om kränkningar av barn, barn där samhället gått in som dess föräldrar. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8658430.ab  http://www.svd.se/nyheter/inrikes/straff-rutin-for-barnhemsbarn_5983271.svd#tw_link_widget I bl a Aftonbladetoch Svd kan man läsa om belöningssystem, som brukar kallas teckenekonomi. Som familjehem har jag haft uppdraget att verkställa teckenekonomi.För mig är det SVÅRT! Tror att det är ett fåtal ungdommar som kan ha nytta av det. Framför allt så känns det omöjligt i en familj. Känns ju lite läskigt.......om jag ínte hunnit bädda sängen innan jag åker till jobbet, ska jag inte få använda datorn på kvällen då? Eller ska det bara gälla barnen? Hos oss kommer det aldrig att fungera - vi vill ha ungar som behandlas som vi själva vill bli behandlade!

GOD morgon

Jag känner en varm hand mot min nacke. Fötter som trasslar sig i mina. Snarkningar och tunga andetag. Försiktigt makar jag på mig och försöker få en bit täcke. Känner att det värker i kroppen av att det är omöjligt att få plats att ligga, annat än på sidan. Undrar vad klockan är? Tankarna fladdrar lite om morgondagens jobb innan jag försvinner in i drömmarnas sköna värld.

Någon timme senare vaknar jag av telefonens väckarklocka – vem valde den signalen förresten – känns lite väl munter….. Kroppen känns precis så gammal som den här. Inse det mina yngre vänner, också ni kommer en dag att känna att ni har en kropp på morgonen! Vänder mig om och möts av ett stort leende. Vi kryper ihop under det varma täcket och myser med rim och ramsor en stund. Nu MÅSTE jag gå upp….. Lilleman studsar upp och pladdrar som bara han kan. Kvar i sängen ligger trött man, sovande liten fröken och en djupt sovande hund. Äkta hälften får en liten puff i förbifarten för att vakna.

I köket sitter redan tonårsfröken och pojkvän vid frukostbordet. Tänk vad kärleken kan åstadkomma! Fröken som är tröttast av alla på morgonen fixar matlåda klockan sex och står en timme senare och pussar och vinkar pojkvännen farväl….känns som en amerikansk femtitalsfilm. Var tog min jämställdhetsfostran vägen? J

Kaffe, tidningar och TYSTNAD. Ge mig min halvtimme på morgonen då klarar jag dagen . Det här är min stund. Mannen i mitt liv, på andra sidan bordet, Na, DN och svart kaffe.

Så startar ytterligare en dag hos oss. Mycket händer och vilka överraskningar den här dagen ska innehålla vet vi inte – än.

Det var en gång........

Minns att vi gick gatan fram. Vi hade tagit vägen förbi kiosken och bunkrat upp med en stor påse godis. Vi stannade vid fotoaffärens fönster och tittade. Gick vidare en bit och skildes sen åt. Men vad gjorde det-om en stund skulle vi ses igen.

Dagen var för precis 36 är sen. Några timmar senare skulle jag gifta mig. Så ung och fortfarande med en otroligt naiv bild av livet.

Livslång kärlek finns det? Inte gratis, inte utan hårt arbete, inte varje dag. Men det som börjar som ett kittlande äventyr kan nog för de flesta utvecklas till något mycket värdefullt. Om man verkligen vill och också törs göra en del offer för att vinna något annat. Att dela ett liv. Att kunna varandras historia. Att aldrig behöva förklara. Sammantaget ger det en trygghet och en känsla av lugn. Att sen också lägga till närhet och värme och inte minst ödmjukhet och förståelse. För mig är det receptet på ett långt liv i tvåsamhet.

Den där fredagen den 28 februari 1975 hade jag ingen aning om vad jag gav mig in i! Ändå- så tacksam jag är över att jag tordes. Vi har nu haft många år med upp och nedgångar. Ändå är jag så nöjd med det som blev mitt liv. Tack min älskade för alla år!

Att växa upp med städrock, TV-skåp och kaffekanna.......

....... då var det -50 tal.

Precis så bra som alla beskriver den tiden hade jag det. Pappa som åkte iväg i vår Volvo på morgonen. Mamma som var hemmafru och stod och vinkade i fönstret. Vi bodde i ett hus med stor tomt bredvid skogen. På vintern spolade pappa isbana på gräsmattan för att vi skulle kunna åka skridskor. Under sommarhalvåret hade vi en egen lekplats med gungor, sandlåda, möbler och bärbuskar. Skogen var närmsta granne och där byggde vi våra kojor och upplevde äventyr.

Mamma minns jag som alltid sysselsatt. Hon vårstädade och höststädade. Sydde alla kläder. Hade alltid en stickning på gång. Gjorde saft och sylt. Konserverade svamp och grönsaker. Köpte en halv gris, styckade och frös in. Klädde om möbler och målade. När jag var liten var jag övertygad om att hon kunde allt.

Men mest av allt minns jag henne när hon mitt i något kunde sätta sig vid pianot, spela och sjunga. Hur hon drömde sig bort och fick något annat i blicken….

Många år skulle gå innan jag förstod. Förstod att där vid pianot fanns alla hennes krossade drömmar om det liv hon aldrig fick.. Hon sjöng om andra länder, om äventyr och allt hon längtade efter. Med tiden insåg jag också hennes törst på kunskap. Sorgen över att aldrig fått utbilda sig. Hon försökte på olika sätt i vuxen ålder, men alltid kom något praktiskt emellan.

 Kanske var det bara så att ingen riktigt förstod hennes längtan.

Min familj representerade idealbilden av -50 talet. Just nu finns en nostalgisk våg av -50 och -60 tals influenser. Måtte det inte sprida sig så att en ny generation luras in i ett liv som var så oerhört begränsande för kvinnorna. Att ha fått vara med om hemmafru idyllen, att ha blivit klok nog att inse dess egentliga väsen och att dessutom fått följa hela den förändring som könsrollerna genomgått – det känns som en resa i  samtidshistoria!

Vikten av driv och förebilder

Att ha någon man ser upp till, någon man vill bli bekräftad av - så viktigt och ett så stort ansvar för den som är förebild.

Tittar på en fantastisk idrottstjej som hoppar stavhopp. Undrar över vem hon har som förebild. En äldre stavhoppare? Någon tjej i hennes barndoms idrottsförening? Eller kanske någon som bara besitter de egenskaper som driver henne framåt? Kanske vill hon helt enkelt bara vinna bekräftelse?

Drivkraft kan se så olika ut, men vad händer om vi inte hittar den kraften i vårt liv? Är inre driv något som går att locka fram hos alla eller är det något vi föds med? Är det det drivet som räddar de sk maskrosbarnen? Många frågor och inga svar.

Sista året har fått mig att fundera mycket över vad som händer utan förebilder och utan motivation. Är förebilder viktiga ? Krävs det inre motivation och styrka först, för att man ska söka förebilder? Är det möjligt att lära ut motivaton och livskraft? Eller hemska tanke är det ett arv som gör att mönster av inaktivitet, ofta ärvs? Att annan miljö inte kan bryta ett familjemönster.

Med en sådan deterministisk syn blir uppdraget som familjehem än svårare. Är det så att vi måste acceptera att hur mycket vi än försöker skapa nya förebilder för den unga, så slåss vi mot ett arv som är starkare än krafterna i miljön? Att vi trots det  måste kämpa det hårdaste vi kan, därför att vi inte vet hos vilka av de unga, vi faktiskt kan hitta drivet hos.

Är det så att vi till slut måste acceptera, att det finns en andel som vi aldrig  oavsett insats, kan få att hitta drivkraften för ett liv som inte är destruktivt?

Renovering av en mamma

Rusar in för en snabb dusch på söndag morgon. Shampo, tvål, balsam. Klart. Sliter åt mig närmaste handduk, kliver över kanten, känner hur foten glider i en vattenpöl.... Med en mindre elegant viftning med armarna, greppar jag handfatet med en hand och en pall med den andra. Räddad! Blicken fastnar i spegeln. En äldre kvinna stirrar på mig. Det mesta ser för stort ut, håret spretat och.....hur gick det till?

Så det är såååå andra ser mig?

Släcker snabbt ljuset. Fram med fotskrapa, rakhyvel, pincett, peeling och annat skåpet rymmer. Ungarna dunkar på dörren. "Ska bara skura rent badkaret" hojtar jag tillbaka.Vill ju inte informera alla om att det snart ska skrida ut en ny och betydligt yngre upplaga av husets mamma. Dunkandet på dörren blir allt otåligare. Sjutton också,  nerför benet rinner blod från mitt släta ben. "Jag koooommer, måste ni slå in dörren!"
Nu börjar jag dessutom bli svettig av stress. Rafsar ihop mina burkar, fyller fickorna och öppnar dörren. Skrida ut, var det inte längre tal om. Ilska kokar - fattar ni inte att det tar tid att bli snygg? Möts av en förvånad familj. Smäller igen dörren till sovrummet och försöker återgå till min personliga renovering. Spegelbild bekräftar behovet. Förutom spretigt hår har jag nu dessutom begåvats med en stressad stirrande blick. (Å andra sidan i stort sett släta renrakade ben - åtminstone det ena.)

Sjunker ner på den obäddade sängen. Ser kaoset. Kläder, väskor, böcker och mängder av grejer som ligger i väntan på   ... nåt. Mitt i sängen ligger en hund. Ålar mig upp och borrar in näsan i pälsen. Får en förströdd slick och hör en boxerflickas djupa snarkningar. Långsamt slappnar jag av. Tittar ut på solen som skiner. Hör ungar som faktiskt INTE bråkar. Telefonen ringer - "vet du farmor vad  jag gjort?......"

Fiskar åt mig lite kläder. Drar några tag med borsten genom håret. Lite mascara. Ny blick i spegeln. Ser en kvinna som  skrattat, gråtit, älskat och fött fem barn. Som kämpat. Där tiden satt sina spår.

På byrån står en burk för 700:-. som ska hjälpa till att plåna ut spåren. Men stopp - är det verkligen det jag vill? Får det inte synas att jag levt, varit med om mycket och faktiskt har erfarehet? Slänger ner burken i lådan och går ut. Ska från och med nu inleda mitt privata korståg mot åldersnojan.(Burken var ju ändå nästan slut, så nu behöver jag inte lägga pengar på nån ny.)

Så hör upp nu . Från och med nu ska jag se mig som en fullvuxen kvinna, utan behov av att försöka dölja att jag LEVT. Om du undrar hur länge tänker jag inte mörka det heller. Bara så Du slipper undra - jag är 58 och från och med nu stolt över varje rynka och annat som hänger både här och där.

Bikt och syndernas förlåtelse

Jag önskar att det gick att bekänna sina synder och sen var de inte bara förlåtna de var ogjorda.....

En god mamma höjer aldrig rösten. En god mamma är inte orättvis. En god mamma blir inte arg på barnen, när hon egentligen är irriterad på helt andra saker. En god mamma använder aldrig ironi.

Jag  vill vara  en  god mamma.  Det är jag inte.

En god mamma ber sina barn om ursäkt och förklarar att jag gjorde fel. En god mamma förklarar på barnets nivå varför det blev fel.

En god mamma inser att varken barn eller mammor är perfeka. Vi är människor och gör så gott vi kan.

Förlåt mig alla mina barn, jag hoppas att ni kan godta min ursäkt!

Att inte orka komma till skolan……http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8575329.ab

Att inte orka komma till skolan……

Alltfler barn avstår rättigheten –skyldigheten att få undervisning. Frågan är varför man avstår/väljer bort det som vi andra tar som självklart. Som familjehemsmamma och studie- och yrkesvägledare har jag försökt att förstå vad som rör sig inom de barn som inte kommer till skolan.

Min övertygelse är att det finns nästan lika många skäl som det finns barn som sitter hemma. Det intressanta är om man kan hitta några likheter. Finns likheter, kanske vi också kan ”mota Olle i grind”.

De barn jag som familjehemsmamma träffat, har alla upplevt sig som avvikande. Det betyder inte att de ytligt sett varit avvikande. Däremot har man haft erfarenheter som gjort att man inte känt sig som en del av den tonårsvärld kamraterna befunnits sig i. Skillnaden kan ha varit erfarenheter i sin biologfamilj som på något sett gett barnet en känsla av skam och att vara annorlunda. Barn som lever i en miljö som inte ger möjlighet till stimulans och utveckling, känner också en rädsla för att agera socialt fel i skolan. För att slippa situationer som man då känner ångest för väljer barnet bort, i det här fallet skolan. Man gör det först vid enstaka tillfällen och utvecklar sedan ett flyktmönster som alltmer tar överhand.

Om vi vuxna, föräldrar, familjehemsföräldrar och alla i skolan inte lyckas fånga barnen innan mönstret etablerats har vi en lång och svår väg för att hjälpa eleven tillbaka. Barnets känsla av utanförskap  ökas ytterligare  på under en hemma period. Sättet att lösa det obehagliga har fungerat och etablerats. Någon positiv vinst av att återvända upplever inte barnet kortsiktigt.

Därför är varje dag ett barn uteblir från skolan ett nederlag för oss vuxna, skolan och samhället. Varje barn har rätt att få det stöd och den delaktighet som behövs innan ett hemmasittarbeteende blir en utväg.

Piska eller morot?

I DN  den 14 februari kan man läsa om "Tigermamman" som fostrar sina barn med benhård disciplin och metoder som känns som den träning som sovjetiska flickgymnaster utsattes för. Dessutom hejas hon fram av en del forskning, som säger att maximal ansträngning flyttar fram gränserna för vad en person kan prestera...
Kan vi  lära något av "Tigermamman"?

Jag tror att varje barn föds med en fråga. Hur gör jag för att klara mig i den värld där jag fötts. Svaret på frågan ska ges av föräldrarna. "Det här förväntas Du kunna, för att överleva hos oss".

Nej, Tigermamma vill jag inte vara. Men jag vill heller inte bli en vuxen som inte ger barnet svar på sin fråga. Det är inte att vara en juste förälder. Det viktigaste uppdraget som förälder är inte att göra sig älskad. Älskad blir man genom att göra sig förtjänt av det , dvs svara på barnets fråga.

Nyss hemkommem från en studieresa till Riga har jag också vunnit ny kunskap. En klok pedagog beskrev sin verksamhets viktigaste uppgift som att lära barnet starta ett arbete, att arbeta tills uppgiften var färdig och till sist känna glädje över det utförda. Vilken fantastisk pedagogik!
Är det samma grundtanke som driver Tigermamman, som denna pedagog framförde? Är det något vi är på väg att glömma? Starta - slutföra - glädjas.......

Aldrig skulle jag kunna driva ett barn med Tigermammans pedagogik. Aldrig skulle jag vilja införa den i svenska skolor. Att däremot ställa krav, heja på tills arbetet är klart och till sist dela barnets glädje över den nyvunna kunskapen, det är något jag tror på.

Kan vi skydda våra små?

Tidningarna skriver om det nyfattiga Sverige. Spalterna fylls av råd hur vi ska göra vid separationer. Oroliga föräldrar kräver åtgärder för att skydda våra små mot allt ont som kan hända.
Precis som alla andra önskar jag en värld där inga små skulle behöva leva i någon form av misär eller stöta på någon form av bekymmer.

Vänder man lite på det kan man ju fundera på om det finns någon anledning att tro att människan som skapelse är till för det perfekta livet.... Aldrig någonsin har barn eller vuxna levt i ett paradis. Inga andra skapelser gör det heller. Är det kanske så att det onda faktiskt är en del av det vi är rustade för och som är en förutsättning för vårt liv?

Skrämmande tankar, men sett i ett historiskt perspektiv  den omständighet barn och vuxna alltid levt under. Kanske är kris just utveckling? Ondskan en förutsättning för godhet, på sammasätt som mörker förutsätter ljus?

Socialtjänstens stöd

På väg till jobbet hör jag att man konstaterar att barn som bor på institution än idag far illa. Utredaren som konstaterar detta påtalar vikten av att placerande kommun stärker kontrollen över institutioner och familjehem.

Känner alltid att insidan går igång lite när jag hör sådant. Varje barn som samhället tar över ansvaret för, ska gå till något som är bättre än det barnet kom från. Det ultimata är aldrig att barnet rycks från sina rötter, men man måste ibland ändå ingripa.

I Sverige finns ett stort antal familjehem som varje dag gör sitt bästa för de barn som placeras. Sen finns det några få som inte gör det…… tyvärr är det den dåliga bilden som vi andra får lida för. Jag välkomnar en tätare kontakt från socialtjänstens sida, för barnets, föräldrarnas och familjehemmens trygghet.

För sex veckor sedan placerades barn i vår familj. Socialtjänsten fanns med i 15 minuter när barnen kom. Därefter har varken barnen eller vi träffat representanter för kommunen. Jag ifrågasätter om det svarar mot barnens rättigheter. Vi har lång erfarenhet och är trygga i vad vi gör, men var finns barnperspektivet? Det finns också föräldrar i bakgrunden som har rätt att kunna lita på att deras barn har det bra.

Som familjehem är man  oerhört utsatt och ensam i arbetet runt olika barn. Man ska med rätta noga kontrolleras av socialtjänsten. Föräldrar och anhöriga har rätt att ha synpunkter på barnens miljö och omsorgen om dem. Den kritiken går via socialtjänsten och vi har skyldighet att formellt besvara den.  

Barn som placeras har nästan alltid en mycket svår bakgrund. I ny miljö kan det förflutna ta sig olika skepnader. Man kan berätta om övergrepp, men sätta in nya personer i rollerna. Barn kan stjäla. Barn kan vara våldsbenägna och därför inte möjliga att lämnas utan vuxna. Listan kan göras lång på de risker och situationer som man som familjhem utsätter sig för. Därför är socialtjänsten kontakt och omsorg om sina familjehem en förutsättning för att familjer ska orka, kunna och vilja ställa upp.

Många kommuner och företag som kommunerna anlitar sköter stödet till både barn och familjehem på ett professionellt sätt. Tyvärr finns det andra som brister. Det ska inte bero på vilken kommun man bor i vilken trygghet som erbjuds barnet. Barnets trygghet förutsätter trygga familjehem och föräldrar som kan lita på att barnets bästa tillgodoses.

Att vara familjehem är inte ett arbete som andra!

Tack Ulrika för att du vågade!

I dagens Latte bilaga av NA finns ett underbart reportage om Ulrika som syr hucklen. Hucklena struntar jag faktisk i ... förlåt Du fantastiska medsyster! Det som gör mig lycklig är att Ulrika vågar visa upp sin ostylade verklighet och låter oss andra känna igen oss. Det gör henne fantastisk och stark. Mitt i en alldeles vanlig tvättstuga med rengöringsmedel och lager av toapapper, smutstvättkorgar och tvätt på tork finns  hon på stor bild i lördagstidningen. Sittande vid sin symaskin med mängder av tyger på överfulla hyllor, gör hon det hon tycker är roligt. En sann entreprenör.

Tack Ulrika från mig och många medsystrar som lever i samma verklighet som dig och som varken kan eller vill flytta in i en stylad värld utan liv.

Så misslyckades jag igen......

Ikväll var jag inte klar på jobbet förrän strax före sex. Och ingen bil hade jag  just idag. Möts av ilsken man som letat efter barn som skulle hämtas hos kompis. Inget barn hittat.....ingen visste var kompisen ifråga bodde på för nummer elller något efternamn.

Efter tre letvändor hade han gett upp. Nu stod det eftersökta barnet i hallen med förebrående min " ni skulle ju hämta mig...As pappa skjutsade hem mig för han tyckte synd om mig när ingen ville hämta mig". 

Det är då skamkänslorna rinner till. Vad ska dom tro om oss? Inte ta ansvar för andras barn? Inte bryr oss? Drabbas av desperat lust att ringa och ursäkta mig och förklara att vår lille vän faktiskt är fullt kapabel att gå den korta sträckan även om det är mörkt. Det finns trottoar och vägen är upplyst. Men - vi har verkligen försökt leta reda på honom ......snälla, snälla vi är inte dåliga föräldrar....

Att man aldrig lär sig. Skamkäslorna kom inte för att jag tyckte synd om gossen ifråga, skammen kom för "vad ska dom tro?" Att jag inte rakryggad törs stå för att jag vet att detta barn inte har några som helst problem att klara sig hem på egen hand, men att han däremot är en charmig, helt underbar unge som aldrig missar en chans att spela lite på vuxnas känslor:-)

Trött?

Blir du aldrig trött? Hur orkar du? - det är frågorna jag ständigt får.
Jo, jag blir trött. Jag sover som en stock från ögonblicket jag lägger mig, hela natten och till klockan ringer. Gärna lite längre och får stressa och jaga för att alla ska hinna. 

Men kära vän av ordning - att bli trött är väl inget fel? Oavsett om det är av fysisk eller psykisk ansträngning? Och att bli trött av barn är väl lika ok som att bli trött av annat?
För mig innebär att leva med barn och tonåringar att jag varje dag får vara med om ett nytt äventyr. Varje dag händer något oväntat. Varje dag lär jag mig något.

Under samma dag hinner jag vara yrkeskvinna och  mamma till 8-åringar som kommer med teckningar och vill höra kvällssaga. En stund senare kan det handla om att testa för missbruk eller att någon rymmer.  Eller att man bara ligger o kramar en liten unge och känner sig  tacksam och lycklig.

När man till sist sjunker ner i soffan ringer telefonen. Då blir man mamma på nytt och får diskutera vuxen saker med våra utflugna barn. Har vi riktig tur kanske vi dessutom får låna ett barnbarn som sover över....

Att få leva mitt i allt detta varje dag - det är att verkligen vara priviligerad! Det är helt ok då att vara trött när kvällen kommer.

Sociologiskt experiment?

Förutom alla barn som bott hos oss  via socialtjänsten har  vi också haft andra ungdomar i huset. Genom åren har vi tagit emot 10 utbytesstudenter. De har kommit från USA, Canada, Argentina, Schweiz och Tyskland. De flesta har stannat ett år.

Att ta emot en utbytesstudent innebär att utan ersättninng öppna sitt hem för en tonåring. Man går in i ett tidsbegränsat föräldraskap med skolgång, fritidsaktiviteter och ett visst mått av kvällsnöjen med nya kompisar. Utbytesstudenten ska i gengäld leva som barn i familjen med alla skyldigheter som övriga syskon. Det kan vara nog så svårt om man kommer från ett liv med chaufför, hemhjälp och privatskola....

Ett av de mer spännande perioderna i vårt familjehemsliv var när vi hade egna tonåringar fortfarande boende hemma. Familjen var dessutom utökad med två fd drogmissbrukare med bakgrund i Somalia och Hongkong. Till detta anslöt en amerikansk tonåring från välbärgade  förhållanden.

Från start förhöll sig alla avvaktande till varandra. Vår käre amerikan ifrågasatte t o m om han verkligen skulle bo tillsammans med "sådana".

Efter en vecka hade grabbarna glömt det mesta om olika bakgrund. Deras gemensamma intresse för fotboll fick alla att inse att likheterna var större än olikheterna. Skillnaen mellan dem, var lite olika tur i livets lotteri.

Efter ett år skiljdes våra vägar. Alla hade vi lärt oss mycket, mest av alla vår amerikan. Förhoppningsvis finns den kunskapen kvar när han idag är en välutbildad man, med möjlighet att fatta beslut som gör skillnad för andra.

Älska lagom

Ofta får jag frågan hur man klarar att släppa de barn som bott i familjen. Idag är det inte någon svårighet , men så har det inte alltid varit.

I början av vår familjehemshistoria hade vi en ung fd drogmissbrukare boende hos oss. Han var charmig och begåvad och tog alla med storm. Så en dag gick han till kiosken för att köpa godis. Och kom aldrig mer tillbaka. Drogerna hade tagit makten igen.

Den händelsen lärde oss både vuxna och barn att vi bara lånar de unga som bor hos oss. För mig har det också blivit så tydligt att alla barn, biologiska eller placerade, är lån - lån av  livet. Mitt uppdrag är att finnas vid deras sida en tid för att förbereda dem på att klara sig själva.

Hur man känslomässigt förhåller sig till ett barn beror på uppdraget. Finns en biologisk familj som barnet har en känslomässig anknytning till, vore det direkt fel att gå in och bli förälder. Vet vi däremot att barnet saknar en barn-förälder relation, då måste vi släppa in barnet till 100%. Alla har rätt till en djup relation till en vuxen, för att kunna utvecklas till en trygg indivd. Det mest fantastiska är att hur många barn man än möter, finns det alltid känslomässigt utrymme för flera.

Till sist - för de barn som flyttar från oss har vi en regel - vi  finns kvar så länge barnet väljer att ha kontakt.

Vi gör alla så gott vi kan -
under alla mina yrkesår inom skolans värld, har jag aldrig träffat en förälder som inte velat sitt barns bästa. Ibland är det inte gott nog ur barnets perspektiv, samhället är tvunget att ingripa. Ändå måste vi  behålla respekten för varje förälder och acceptera att otillräckligheten beror på förälderns egen situation, inte på illvilja mot barnet.  Att ha rätt till sin förälder och till sin bakgrund är också en förutsättning för att ett barn ska utvecklas till en hel vuxen. Vi måste så långt det är möjligt tillgodose den rätten. Barnet har rätt till sin förälder, aldrig tvärtom.

Hallå alla- nära, kära och okända. Länge har tanken funnits, tanken att dela mina erfareheter med andra. Jag kommer att från mitt långa mammaliv dela med mig av tankar och erfarenheter.
Mitt liv som mamma började för 36 år sedan. Inom loppet av 9 år var barnen fem. Fyra pojkar och en flicka. De har idag också hunnit ge mig fem barnbarn.
För 17 år sedan började vi vara familjehem. Många barn har passerat genom åren. Allt detta vill jag dela utan att berätta om enskilda barn.