Tidningarna skriver om det nyfattiga Sverige. Spalterna fylls av råd hur vi ska göra vid separationer. Oroliga föräldrar kräver åtgärder för att skydda våra små mot allt ont som kan hända.
Precis som alla andra önskar jag en värld där inga små skulle behöva leva i någon form av misär eller stöta på någon form av bekymmer.
Vänder man lite på det kan man ju fundera på om det finns någon anledning att tro att människan som skapelse är till för det perfekta livet.... Aldrig någonsin har barn eller vuxna levt i ett paradis. Inga andra skapelser gör det heller. Är det kanske så att det onda faktiskt är en del av det vi är rustade för och som är en förutsättning för vårt liv?
Skrämmande tankar, men sett i ett historiskt perspektiv den omständighet barn och vuxna alltid levt under. Kanske är kris just utveckling? Ondskan en förutsättning för godhet, på sammasätt som mörker förutsätter ljus?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar