Att ha någon man ser upp till, någon man vill bli bekräftad av - så viktigt och ett så stort ansvar för den som är förebild.
Tittar på en fantastisk idrottstjej som hoppar stavhopp. Undrar över vem hon har som förebild. En äldre stavhoppare? Någon tjej i hennes barndoms idrottsförening? Eller kanske någon som bara besitter de egenskaper som driver henne framåt? Kanske vill hon helt enkelt bara vinna bekräftelse?
Drivkraft kan se så olika ut, men vad händer om vi inte hittar den kraften i vårt liv? Är inre driv något som går att locka fram hos alla eller är det något vi föds med? Är det det drivet som räddar de sk maskrosbarnen? Många frågor och inga svar.
Sista året har fått mig att fundera mycket över vad som händer utan förebilder och utan motivation. Är förebilder viktiga ? Krävs det inre motivation och styrka först, för att man ska söka förebilder? Är det möjligt att lära ut motivaton och livskraft? Eller hemska tanke är det ett arv som gör att mönster av inaktivitet, ofta ärvs? Att annan miljö inte kan bryta ett familjemönster.
Med en sådan deterministisk syn blir uppdraget som familjehem än svårare. Är det så att vi måste acceptera att hur mycket vi än försöker skapa nya förebilder för den unga, så slåss vi mot ett arv som är starkare än krafterna i miljön? Att vi trots det måste kämpa det hårdaste vi kan, därför att vi inte vet hos vilka av de unga, vi faktiskt kan hitta drivet hos.
Är det så att vi till slut måste acceptera, att det finns en andel som vi aldrig oavsett insats, kan få att hitta drivkraften för ett liv som inte är destruktivt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar