....... då var det -50 tal.
Precis så bra som alla beskriver den tiden hade jag det. Pappa som åkte iväg i vår Volvo på morgonen. Mamma som var hemmafru och stod och vinkade i fönstret. Vi bodde i ett hus med stor tomt bredvid skogen. På vintern spolade pappa isbana på gräsmattan för att vi skulle kunna åka skridskor. Under sommarhalvåret hade vi en egen lekplats med gungor, sandlåda, möbler och bärbuskar. Skogen var närmsta granne och där byggde vi våra kojor och upplevde äventyr.
Mamma minns jag som alltid sysselsatt. Hon vårstädade och höststädade. Sydde alla kläder. Hade alltid en stickning på gång. Gjorde saft och sylt. Konserverade svamp och grönsaker. Köpte en halv gris, styckade och frös in. Klädde om möbler och målade. När jag var liten var jag övertygad om att hon kunde allt.
Men mest av allt minns jag henne när hon mitt i något kunde sätta sig vid pianot, spela och sjunga. Hur hon drömde sig bort och fick något annat i blicken….
Många år skulle gå innan jag förstod. Förstod att där vid pianot fanns alla hennes krossade drömmar om det liv hon aldrig fick.. Hon sjöng om andra länder, om äventyr och allt hon längtade efter. Med tiden insåg jag också hennes törst på kunskap. Sorgen över att aldrig fått utbilda sig. Hon försökte på olika sätt i vuxen ålder, men alltid kom något praktiskt emellan.
Kanske var det bara så att ingen riktigt förstod hennes längtan.
Min familj representerade idealbilden av -50 talet. Just nu finns en nostalgisk våg av -50 och -60 tals influenser. Måtte det inte sprida sig så att en ny generation luras in i ett liv som var så oerhört begränsande för kvinnorna. Att ha fått vara med om hemmafru idyllen, att ha blivit klok nog att inse dess egentliga väsen och att dessutom fått följa hela den förändring som könsrollerna genomgått – det känns som en resa i samtidshistoria!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar