I DN den 14 februari kan man läsa om "Tigermamman" som fostrar sina barn med benhård disciplin och metoder som känns som den träning som sovjetiska flickgymnaster utsattes för. Dessutom hejas hon fram av en del forskning, som säger att maximal ansträngning flyttar fram gränserna för vad en person kan prestera...
Kan vi lära något av "Tigermamman"?
Jag tror att varje barn föds med en fråga. Hur gör jag för att klara mig i den värld där jag fötts. Svaret på frågan ska ges av föräldrarna. "Det här förväntas Du kunna, för att överleva hos oss".
Nej, Tigermamma vill jag inte vara. Men jag vill heller inte bli en vuxen som inte ger barnet svar på sin fråga. Det är inte att vara en juste förälder. Det viktigaste uppdraget som förälder är inte att göra sig älskad. Älskad blir man genom att göra sig förtjänt av det , dvs svara på barnets fråga.
Nyss hemkommem från en studieresa till Riga har jag också vunnit ny kunskap. En klok pedagog beskrev sin verksamhets viktigaste uppgift som att lära barnet starta ett arbete, att arbeta tills uppgiften var färdig och till sist känna glädje över det utförda. Vilken fantastisk pedagogik!
Är det samma grundtanke som driver Tigermamman, som denna pedagog framförde? Är det något vi är på väg att glömma? Starta - slutföra - glädjas.......
Aldrig skulle jag kunna driva ett barn med Tigermammans pedagogik. Aldrig skulle jag vilja införa den i svenska skolor. Att däremot ställa krav, heja på tills arbetet är klart och till sist dela barnets glädje över den nyvunna kunskapen, det är något jag tror på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar