Ofta får jag frågan hur man klarar att släppa de barn som bott i familjen. Idag är det inte någon svårighet , men så har det inte alltid varit.
I början av vår familjehemshistoria hade vi en ung fd drogmissbrukare boende hos oss. Han var charmig och begåvad och tog alla med storm. Så en dag gick han till kiosken för att köpa godis. Och kom aldrig mer tillbaka. Drogerna hade tagit makten igen.
Den händelsen lärde oss både vuxna och barn att vi bara lånar de unga som bor hos oss. För mig har det också blivit så tydligt att alla barn, biologiska eller placerade, är lån - lån av livet. Mitt uppdrag är att finnas vid deras sida en tid för att förbereda dem på att klara sig själva.
Hur man känslomässigt förhåller sig till ett barn beror på uppdraget. Finns en biologisk familj som barnet har en känslomässig anknytning till, vore det direkt fel att gå in och bli förälder. Vet vi däremot att barnet saknar en barn-förälder relation, då måste vi släppa in barnet till 100%. Alla har rätt till en djup relation till en vuxen, för att kunna utvecklas till en trygg indivd. Det mest fantastiska är att hur många barn man än möter, finns det alltid känslomässigt utrymme för flera.
Till sist - för de barn som flyttar från oss har vi en regel - vi finns kvar så länge barnet väljer att ha kontakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar