”Det blir bättre” ……….men inte utan stark vilja.

På hemmaplan hyllar vi principen att rättvisa är att alla får de krav och de förmåner som just den behöver. I stort sett accepterar ungdomarna det. Läste för några dagar sen en ledare i DN som fick mig att fundera lite till (http://www.dn.se/ledare/signerat/diskriminering-ibland-ar-det-bara-att-tugga-i-sig-att-livet-ar-orattvist).

 I Sverige vill vi försöka lagstifta bort alla orättvisor. Gott är det att visa att diskriminering aldrig är ok. Men många grundläggande saker går inte att lagstifta bort. Det är bara att konstatera – livet är inte och har aldrig varit rättvist. I alla tider har den starkaste överlevt på den svagaste bekostnad. Överlevt i dess fulla betydelse långt tillbaka och under senare tid fått mera av det som finns att dela på. Rättvist?

Om vi tar ner perspektivet till svenska barns olika förutsättningar. Inte ens då har alla våra lagar och goda intentioner kunnat förhindra att livet är orättvist. Barn föds in i olika familjer. Föräldrarnas utbildning är starkt sammankopplat med ekonomi och boende. Det finns också en koppling till hälsa. I denna första dragning i livslotteriet får några en högvinst och andra ett tröstpris. Så fortsätter det……..de flesta kommer att klara sig bra, oavsett vilket lottnummer det blev. Några drog en nitlott redan från start.

Vad krävs då av dem som blev utan vinst? Självklart ett samhälle som står på barnets sida. Men alla insatser till trots, av dessa barn krävs så mycket mer än av andra.

TV 3 sänder nu en serie efter amerikansk förlaga (söndagar kl 21.00), ”Det blir bättre”, som vill sprida hopp och visa på förebilder för unga som har det svårt. Igår tittade vi tillsammans med våra tonåringar på programmet. Att lyckas trots en start kantad av olika familjehem och barnhem, hur klarar man det? Förmodligen genom att vara psykiskt starkare än de flesta andra och att dessutom arbeta hårdare än de flesta andra. Glad blir jag över budskapet – ”Du kan! Du har makt över ditt eget liv!

Men inte ens i denna grupp är livet rättvist. Alla barn med en svår start är inte starkare psykiskt och klarar inte att jobba hårdare än andra. Det är då det orättvisa inträffar att problematiken ärvs.

Finns någon som kan instifta en lag som förhindrar denna diskriminering som slår så hårt, generation efter generation? För dessa ungar jobbar vi alla familjhem, för att med kunskap och som förebilder hjälpa dem att hitta en plats i ett samhälle som blivit allt hårdare. Med tro på att trygghet och kärlek under en bit av vägen, kan göra skillnad.

Blev ganska förfärad när jag läste reaktionerna på mitt blogginlägg (som också fanns med som insändare i NA), om hur en familj ska se ut för att vara bra föräldrar. Att det finns så mycket okunskap! Innan ett barn placeras i familjehem med tvång, provas alla tänkbara frivilliga insatser. När ett barn placeras tittar man alltid först i nätverket. Oftast har familjen och familjehemmet en god relation i en svår situation. De flesta familjehem har ett oerhört stort engagement för sina barn. Precis som alla andra familjer! Att familjehem skulle ha barn som vinstmaskiner är en myt som förs fram av personer som saknar kunskap. Däremot drivs vi som jag ser det,  av en inre motivation, förmodligen samma som gör att andra startar företag eller arbetar politiskt – en vilja att omsätta visioner till verklighet.