Renovering av en mamma

Rusar in för en snabb dusch på söndag morgon. Shampo, tvål, balsam. Klart. Sliter åt mig närmaste handduk, kliver över kanten, känner hur foten glider i en vattenpöl.... Med en mindre elegant viftning med armarna, greppar jag handfatet med en hand och en pall med den andra. Räddad! Blicken fastnar i spegeln. En äldre kvinna stirrar på mig. Det mesta ser för stort ut, håret spretat och.....hur gick det till?

Så det är såååå andra ser mig?

Släcker snabbt ljuset. Fram med fotskrapa, rakhyvel, pincett, peeling och annat skåpet rymmer. Ungarna dunkar på dörren. "Ska bara skura rent badkaret" hojtar jag tillbaka.Vill ju inte informera alla om att det snart ska skrida ut en ny och betydligt yngre upplaga av husets mamma. Dunkandet på dörren blir allt otåligare. Sjutton också,  nerför benet rinner blod från mitt släta ben. "Jag koooommer, måste ni slå in dörren!"
Nu börjar jag dessutom bli svettig av stress. Rafsar ihop mina burkar, fyller fickorna och öppnar dörren. Skrida ut, var det inte längre tal om. Ilska kokar - fattar ni inte att det tar tid att bli snygg? Möts av en förvånad familj. Smäller igen dörren till sovrummet och försöker återgå till min personliga renovering. Spegelbild bekräftar behovet. Förutom spretigt hår har jag nu dessutom begåvats med en stressad stirrande blick. (Å andra sidan i stort sett släta renrakade ben - åtminstone det ena.)

Sjunker ner på den obäddade sängen. Ser kaoset. Kläder, väskor, böcker och mängder av grejer som ligger i väntan på   ... nåt. Mitt i sängen ligger en hund. Ålar mig upp och borrar in näsan i pälsen. Får en förströdd slick och hör en boxerflickas djupa snarkningar. Långsamt slappnar jag av. Tittar ut på solen som skiner. Hör ungar som faktiskt INTE bråkar. Telefonen ringer - "vet du farmor vad  jag gjort?......"

Fiskar åt mig lite kläder. Drar några tag med borsten genom håret. Lite mascara. Ny blick i spegeln. Ser en kvinna som  skrattat, gråtit, älskat och fött fem barn. Som kämpat. Där tiden satt sina spår.

På byrån står en burk för 700:-. som ska hjälpa till att plåna ut spåren. Men stopp - är det verkligen det jag vill? Får det inte synas att jag levt, varit med om mycket och faktiskt har erfarehet? Slänger ner burken i lådan och går ut. Ska från och med nu inleda mitt privata korståg mot åldersnojan.(Burken var ju ändå nästan slut, så nu behöver jag inte lägga pengar på nån ny.)

Så hör upp nu . Från och med nu ska jag se mig som en fullvuxen kvinna, utan behov av att försöka dölja att jag LEVT. Om du undrar hur länge tänker jag inte mörka det heller. Bara så Du slipper undra - jag är 58 och från och med nu stolt över varje rynka och annat som hänger både här och där.