Att inte orka komma till skolan……
Alltfler barn avstår rättigheten –skyldigheten att få undervisning. Frågan är varför man avstår/väljer bort det som vi andra tar som självklart. Som familjehemsmamma och studie- och yrkesvägledare har jag försökt att förstå vad som rör sig inom de barn som inte kommer till skolan.
Min övertygelse är att det finns nästan lika många skäl som det finns barn som sitter hemma. Det intressanta är om man kan hitta några likheter. Finns likheter, kanske vi också kan ”mota Olle i grind”.
De barn jag som familjehemsmamma träffat, har alla upplevt sig som avvikande. Det betyder inte att de ytligt sett varit avvikande. Däremot har man haft erfarenheter som gjort att man inte känt sig som en del av den tonårsvärld kamraterna befunnits sig i. Skillnaden kan ha varit erfarenheter i sin biologfamilj som på något sett gett barnet en känsla av skam och att vara annorlunda. Barn som lever i en miljö som inte ger möjlighet till stimulans och utveckling, känner också en rädsla för att agera socialt fel i skolan. För att slippa situationer som man då känner ångest för väljer barnet bort, i det här fallet skolan. Man gör det först vid enstaka tillfällen och utvecklar sedan ett flyktmönster som alltmer tar överhand.
Om vi vuxna, föräldrar, familjehemsföräldrar och alla i skolan inte lyckas fånga barnen innan mönstret etablerats har vi en lång och svår väg för att hjälpa eleven tillbaka. Barnets känsla av utanförskap ökas ytterligare på under en hemma period. Sättet att lösa det obehagliga har fungerat och etablerats. Någon positiv vinst av att återvända upplever inte barnet kortsiktigt.
Därför är varje dag ett barn uteblir från skolan ett nederlag för oss vuxna, skolan och samhället. Varje barn har rätt att få det stöd och den delaktighet som behövs innan ett hemmasittarbeteende blir en utväg.
Bra skrivet Eva! /Erica
SvaraRadera