Det var en gång........

Minns att vi gick gatan fram. Vi hade tagit vägen förbi kiosken och bunkrat upp med en stor påse godis. Vi stannade vid fotoaffärens fönster och tittade. Gick vidare en bit och skildes sen åt. Men vad gjorde det-om en stund skulle vi ses igen.

Dagen var för precis 36 är sen. Några timmar senare skulle jag gifta mig. Så ung och fortfarande med en otroligt naiv bild av livet.

Livslång kärlek finns det? Inte gratis, inte utan hårt arbete, inte varje dag. Men det som börjar som ett kittlande äventyr kan nog för de flesta utvecklas till något mycket värdefullt. Om man verkligen vill och också törs göra en del offer för att vinna något annat. Att dela ett liv. Att kunna varandras historia. Att aldrig behöva förklara. Sammantaget ger det en trygghet och en känsla av lugn. Att sen också lägga till närhet och värme och inte minst ödmjukhet och förståelse. För mig är det receptet på ett långt liv i tvåsamhet.

Den där fredagen den 28 februari 1975 hade jag ingen aning om vad jag gav mig in i! Ändå- så tacksam jag är över att jag tordes. Vi har nu haft många år med upp och nedgångar. Ändå är jag så nöjd med det som blev mitt liv. Tack min älskade för alla år!

Att växa upp med städrock, TV-skåp och kaffekanna.......

....... då var det -50 tal.

Precis så bra som alla beskriver den tiden hade jag det. Pappa som åkte iväg i vår Volvo på morgonen. Mamma som var hemmafru och stod och vinkade i fönstret. Vi bodde i ett hus med stor tomt bredvid skogen. På vintern spolade pappa isbana på gräsmattan för att vi skulle kunna åka skridskor. Under sommarhalvåret hade vi en egen lekplats med gungor, sandlåda, möbler och bärbuskar. Skogen var närmsta granne och där byggde vi våra kojor och upplevde äventyr.

Mamma minns jag som alltid sysselsatt. Hon vårstädade och höststädade. Sydde alla kläder. Hade alltid en stickning på gång. Gjorde saft och sylt. Konserverade svamp och grönsaker. Köpte en halv gris, styckade och frös in. Klädde om möbler och målade. När jag var liten var jag övertygad om att hon kunde allt.

Men mest av allt minns jag henne när hon mitt i något kunde sätta sig vid pianot, spela och sjunga. Hur hon drömde sig bort och fick något annat i blicken….

Många år skulle gå innan jag förstod. Förstod att där vid pianot fanns alla hennes krossade drömmar om det liv hon aldrig fick.. Hon sjöng om andra länder, om äventyr och allt hon längtade efter. Med tiden insåg jag också hennes törst på kunskap. Sorgen över att aldrig fått utbilda sig. Hon försökte på olika sätt i vuxen ålder, men alltid kom något praktiskt emellan.

 Kanske var det bara så att ingen riktigt förstod hennes längtan.

Min familj representerade idealbilden av -50 talet. Just nu finns en nostalgisk våg av -50 och -60 tals influenser. Måtte det inte sprida sig så att en ny generation luras in i ett liv som var så oerhört begränsande för kvinnorna. Att ha fått vara med om hemmafru idyllen, att ha blivit klok nog att inse dess egentliga väsen och att dessutom fått följa hela den förändring som könsrollerna genomgått – det känns som en resa i  samtidshistoria!

Vikten av driv och förebilder

Att ha någon man ser upp till, någon man vill bli bekräftad av - så viktigt och ett så stort ansvar för den som är förebild.

Tittar på en fantastisk idrottstjej som hoppar stavhopp. Undrar över vem hon har som förebild. En äldre stavhoppare? Någon tjej i hennes barndoms idrottsförening? Eller kanske någon som bara besitter de egenskaper som driver henne framåt? Kanske vill hon helt enkelt bara vinna bekräftelse?

Drivkraft kan se så olika ut, men vad händer om vi inte hittar den kraften i vårt liv? Är inre driv något som går att locka fram hos alla eller är det något vi föds med? Är det det drivet som räddar de sk maskrosbarnen? Många frågor och inga svar.

Sista året har fått mig att fundera mycket över vad som händer utan förebilder och utan motivation. Är förebilder viktiga ? Krävs det inre motivation och styrka först, för att man ska söka förebilder? Är det möjligt att lära ut motivaton och livskraft? Eller hemska tanke är det ett arv som gör att mönster av inaktivitet, ofta ärvs? Att annan miljö inte kan bryta ett familjemönster.

Med en sådan deterministisk syn blir uppdraget som familjehem än svårare. Är det så att vi måste acceptera att hur mycket vi än försöker skapa nya förebilder för den unga, så slåss vi mot ett arv som är starkare än krafterna i miljön? Att vi trots det  måste kämpa det hårdaste vi kan, därför att vi inte vet hos vilka av de unga, vi faktiskt kan hitta drivet hos.

Är det så att vi till slut måste acceptera, att det finns en andel som vi aldrig  oavsett insats, kan få att hitta drivkraften för ett liv som inte är destruktivt?

Renovering av en mamma

Rusar in för en snabb dusch på söndag morgon. Shampo, tvål, balsam. Klart. Sliter åt mig närmaste handduk, kliver över kanten, känner hur foten glider i en vattenpöl.... Med en mindre elegant viftning med armarna, greppar jag handfatet med en hand och en pall med den andra. Räddad! Blicken fastnar i spegeln. En äldre kvinna stirrar på mig. Det mesta ser för stort ut, håret spretat och.....hur gick det till?

Så det är såååå andra ser mig?

Släcker snabbt ljuset. Fram med fotskrapa, rakhyvel, pincett, peeling och annat skåpet rymmer. Ungarna dunkar på dörren. "Ska bara skura rent badkaret" hojtar jag tillbaka.Vill ju inte informera alla om att det snart ska skrida ut en ny och betydligt yngre upplaga av husets mamma. Dunkandet på dörren blir allt otåligare. Sjutton också,  nerför benet rinner blod från mitt släta ben. "Jag koooommer, måste ni slå in dörren!"
Nu börjar jag dessutom bli svettig av stress. Rafsar ihop mina burkar, fyller fickorna och öppnar dörren. Skrida ut, var det inte längre tal om. Ilska kokar - fattar ni inte att det tar tid att bli snygg? Möts av en förvånad familj. Smäller igen dörren till sovrummet och försöker återgå till min personliga renovering. Spegelbild bekräftar behovet. Förutom spretigt hår har jag nu dessutom begåvats med en stressad stirrande blick. (Å andra sidan i stort sett släta renrakade ben - åtminstone det ena.)

Sjunker ner på den obäddade sängen. Ser kaoset. Kläder, väskor, böcker och mängder av grejer som ligger i väntan på   ... nåt. Mitt i sängen ligger en hund. Ålar mig upp och borrar in näsan i pälsen. Får en förströdd slick och hör en boxerflickas djupa snarkningar. Långsamt slappnar jag av. Tittar ut på solen som skiner. Hör ungar som faktiskt INTE bråkar. Telefonen ringer - "vet du farmor vad  jag gjort?......"

Fiskar åt mig lite kläder. Drar några tag med borsten genom håret. Lite mascara. Ny blick i spegeln. Ser en kvinna som  skrattat, gråtit, älskat och fött fem barn. Som kämpat. Där tiden satt sina spår.

På byrån står en burk för 700:-. som ska hjälpa till att plåna ut spåren. Men stopp - är det verkligen det jag vill? Får det inte synas att jag levt, varit med om mycket och faktiskt har erfarehet? Slänger ner burken i lådan och går ut. Ska från och med nu inleda mitt privata korståg mot åldersnojan.(Burken var ju ändå nästan slut, så nu behöver jag inte lägga pengar på nån ny.)

Så hör upp nu . Från och med nu ska jag se mig som en fullvuxen kvinna, utan behov av att försöka dölja att jag LEVT. Om du undrar hur länge tänker jag inte mörka det heller. Bara så Du slipper undra - jag är 58 och från och med nu stolt över varje rynka och annat som hänger både här och där.

Bikt och syndernas förlåtelse

Jag önskar att det gick att bekänna sina synder och sen var de inte bara förlåtna de var ogjorda.....

En god mamma höjer aldrig rösten. En god mamma är inte orättvis. En god mamma blir inte arg på barnen, när hon egentligen är irriterad på helt andra saker. En god mamma använder aldrig ironi.

Jag  vill vara  en  god mamma.  Det är jag inte.

En god mamma ber sina barn om ursäkt och förklarar att jag gjorde fel. En god mamma förklarar på barnets nivå varför det blev fel.

En god mamma inser att varken barn eller mammor är perfeka. Vi är människor och gör så gott vi kan.

Förlåt mig alla mina barn, jag hoppas att ni kan godta min ursäkt!

Att inte orka komma till skolan……http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8575329.ab

Att inte orka komma till skolan……

Alltfler barn avstår rättigheten –skyldigheten att få undervisning. Frågan är varför man avstår/väljer bort det som vi andra tar som självklart. Som familjehemsmamma och studie- och yrkesvägledare har jag försökt att förstå vad som rör sig inom de barn som inte kommer till skolan.

Min övertygelse är att det finns nästan lika många skäl som det finns barn som sitter hemma. Det intressanta är om man kan hitta några likheter. Finns likheter, kanske vi också kan ”mota Olle i grind”.

De barn jag som familjehemsmamma träffat, har alla upplevt sig som avvikande. Det betyder inte att de ytligt sett varit avvikande. Däremot har man haft erfarenheter som gjort att man inte känt sig som en del av den tonårsvärld kamraterna befunnits sig i. Skillnaden kan ha varit erfarenheter i sin biologfamilj som på något sett gett barnet en känsla av skam och att vara annorlunda. Barn som lever i en miljö som inte ger möjlighet till stimulans och utveckling, känner också en rädsla för att agera socialt fel i skolan. För att slippa situationer som man då känner ångest för väljer barnet bort, i det här fallet skolan. Man gör det först vid enstaka tillfällen och utvecklar sedan ett flyktmönster som alltmer tar överhand.

Om vi vuxna, föräldrar, familjehemsföräldrar och alla i skolan inte lyckas fånga barnen innan mönstret etablerats har vi en lång och svår väg för att hjälpa eleven tillbaka. Barnets känsla av utanförskap  ökas ytterligare  på under en hemma period. Sättet att lösa det obehagliga har fungerat och etablerats. Någon positiv vinst av att återvända upplever inte barnet kortsiktigt.

Därför är varje dag ett barn uteblir från skolan ett nederlag för oss vuxna, skolan och samhället. Varje barn har rätt att få det stöd och den delaktighet som behövs innan ett hemmasittarbeteende blir en utväg.

Piska eller morot?

I DN  den 14 februari kan man läsa om "Tigermamman" som fostrar sina barn med benhård disciplin och metoder som känns som den träning som sovjetiska flickgymnaster utsattes för. Dessutom hejas hon fram av en del forskning, som säger att maximal ansträngning flyttar fram gränserna för vad en person kan prestera...
Kan vi  lära något av "Tigermamman"?

Jag tror att varje barn föds med en fråga. Hur gör jag för att klara mig i den värld där jag fötts. Svaret på frågan ska ges av föräldrarna. "Det här förväntas Du kunna, för att överleva hos oss".

Nej, Tigermamma vill jag inte vara. Men jag vill heller inte bli en vuxen som inte ger barnet svar på sin fråga. Det är inte att vara en juste förälder. Det viktigaste uppdraget som förälder är inte att göra sig älskad. Älskad blir man genom att göra sig förtjänt av det , dvs svara på barnets fråga.

Nyss hemkommem från en studieresa till Riga har jag också vunnit ny kunskap. En klok pedagog beskrev sin verksamhets viktigaste uppgift som att lära barnet starta ett arbete, att arbeta tills uppgiften var färdig och till sist känna glädje över det utförda. Vilken fantastisk pedagogik!
Är det samma grundtanke som driver Tigermamman, som denna pedagog framförde? Är det något vi är på väg att glömma? Starta - slutföra - glädjas.......

Aldrig skulle jag kunna driva ett barn med Tigermammans pedagogik. Aldrig skulle jag vilja införa den i svenska skolor. Att däremot ställa krav, heja på tills arbetet är klart och till sist dela barnets glädje över den nyvunna kunskapen, det är något jag tror på.

Kan vi skydda våra små?

Tidningarna skriver om det nyfattiga Sverige. Spalterna fylls av råd hur vi ska göra vid separationer. Oroliga föräldrar kräver åtgärder för att skydda våra små mot allt ont som kan hända.
Precis som alla andra önskar jag en värld där inga små skulle behöva leva i någon form av misär eller stöta på någon form av bekymmer.

Vänder man lite på det kan man ju fundera på om det finns någon anledning att tro att människan som skapelse är till för det perfekta livet.... Aldrig någonsin har barn eller vuxna levt i ett paradis. Inga andra skapelser gör det heller. Är det kanske så att det onda faktiskt är en del av det vi är rustade för och som är en förutsättning för vårt liv?

Skrämmande tankar, men sett i ett historiskt perspektiv  den omständighet barn och vuxna alltid levt under. Kanske är kris just utveckling? Ondskan en förutsättning för godhet, på sammasätt som mörker förutsätter ljus?