Björklunds (mar-) dröm

I den nya skolan sätter vi betyg. Björklund drömmar om betyg från åk 4. Varför inte driva linjen fullt ut? http://www.expressen.se/nyheter/bjorklunds-drom--skola-betyg-i-fyran/

Barn som inte tagit sina första steg före 1 års ålder  får ett F och sorteras bort redan från start. Där går sedan att göra ett spar – varför ödsla resurser på F-barnen med dyra förskoleplatser med utbildad personal? Jag föreslår istället en kortare variant, där de kan få tillsyn av personer som får göra arbetsuppgifter för att få ut t ex försörjningsstöd.

De barn som inte kan läsa vid skolstarten får återigen ett F. Åk 1:s F-barn kan då plockas in i en folkskoleklass som sedan slutar skolan efter sex år. I åk 6 F-märker vi de barn som inte kan engelska nog för att klara en konversation. De barnen får gå vidare för ett sista påbyggnadsår, innan de går ut i arbetslivet . I åk 9 görs sedan en ny gallring där F barn får möjligheten att trots sina brister, gå en yrkesutbildning i 2,5 år. Den grupp som återstår kan nu utan trängsel få gå vidare och utbilda sig och utbrista i ”…och den ljusnande framtiden vår”.

Är det Björklunds skola vi vill ha?

Individuell ut (av?) -vecklingsplan

”…..den individuella utvecklingsplanen främja elevernas kunskapsmässiga och sociala utveckling”. Citat lgr-11, övergripande mål och riktlinjer.

Som studie- och yrkesvägledare möter jag alla elever. Under åren har det också inneburit att jag träffat många föräldrar. Min roll är att stå på elevens sida, att i alla lägen se möjligheter och att ge information som också ger framtidstro.

Den skola vi nu är på väg att få, gör detta till ett allt svårare uppdrag.

Hur förklarar jag för en elev som sitter med 16 papper där det på de flesta informeras om allt hen bör göra, för att nå det eftertraktade betyget E (som tidigare var Godkänd). Efter två ämnen börjar uppdraget att utvecklas kännas övermäktigt, efter tio ämnen känner eleven mer för avveckling!

Blev det verkligen till nytta för eleven, all denna dokumentation som den nya skolan ägnar sig åt? Varje lärare lägger ett stort antal timmar på att i enlighet med kursplanen utvärdera och dokumentera elevens kunskap. Den skickas sedan vidare till mentor som levererar allt i klump ( ambitiös förälder läser självklart omdömen innan samtalet!)

Men hur blir känslan för mottagaren? Leder verkligen alla dessa dokumenterade tillkorta kommande, till att främja kunskapsmässig och social utveckling – som syftet var? De exempel jag möter är oftare elever och föräldrar som sitter med kvittot på att de inte håller måttet, elever och föräldrar som är oroliga och ledsna. Aldrig någonsin har jag mött någon som känt sig peppad och positivt utmanad – vilket väl var syftet.

De elever som klarar skolan utan problem, kommer som jag ser det, inte att ändra sina resultat, med eller utan utvecklingsplaner. För de elever som av något skäl har svårigheter, blir de istället förödande. Att läsa sida upp och sida ner med vad man ska göra, är betydligt mer förödande än att läsa ett betyg.

Var finns rösterna och protesterna från alla skolors skickliga pedagoger om denna dokumentations hysteri? Om man räknar samman tiden som dokumentationen tar och omvandlar den till undervisningstimmar, skulle den kunna ge utbildning för väldigt många elever. Finns någon forskning som visar att denna mätningshysteri som nu blommat ut gagnar eleverna? Ge mig en förklaring på hur eleverna ökar sin kunskap och sociala förmåga av att bli totalt sågade av de som inget hellre vill än finnas FÖR eleverna.

Bullar på recept

Unga brottslingar måste stoppas! Ge större möjlighet att tidigt låsa in dessa barn! Inlåsta med utbildad personal som med hjälp av att baka bullar, ska få ungarna på rätt bana och sedan leva lycklig i alla sina dagar……. Så blir min tolkning av http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-maste-kunna-lasa-in-unga-brottslingar_6868257.svd

Jag känner nästan doften av hö, solen skiner över den svenska landsbygden, mamma står med förkläde och rosiga kinder och ropar in familjen till frukost……

Kriminalitet och grymma våldsbrott kryper allt längre ner i åldrarna. Självklart en utveckling som vi alla reagerar med upprördhet och vanmakt över.  Det ligger nära till hands att ropa ”lås in ungarna”. Vi måste ändå mitt i detta sansa oss. Vad säger forskning? Hur hjälper vi dessa unga att komma ur en destruktiv karriär?

De flesta av dessa barn är inte nyupptäckta av skola, socialtjänst och polis vid sina första våldsbrott. Barnen kommer ofta från socialt belastade miljöer där gängtillhörigheten ger den makt över livet, som familjerna saknar. Många av barnen har svikits av vuxna under hela sitt liv, har brister i anknytning och är starkt traumatiserade.

Att låsa in barnen är att angripa symptomen och strunta i bakomliggande orsaker.  Samhällets uppdrag är att vara en extra förälder. Tyvärr ofta en dålig sådan. Barnen möter mängder med personer inom socialtjänsten. Kontaktpersoner, kontaktfamiljer och familjehem .  Ingen orkar eller får av olika skäl stå kvar. Det som var tänkt som hjälp blir istället ytterligare svek.

Skolan saknar resurser att ge rätt hjälp. Ofta finns kunskap där om vad barnet behöver men man ges inte förutsättningar. Är det något forskningen visar så är det att skola och utbildning är en mycket god skyddsfaktor. Alltså är det där vi borde satsa tidigt.

För mig är det en gåta varför lagstiftningen och ekonomiska orsaker, gör att de barn vi tidigt ser har risk att hamna i svårigheter inte får starkt stöd direkt. Att invänta katastofen och då börja leta efter en livbåt fungerar inte.

Inom skola, sjukvård (MVC,  BVC  o psykiatri), socialtjänst, polis och forskning finns mängder med kunskap. Dessa resurser måste samlas för att gemensamt  hitta tidiga åtgärder. Att låsa in barn som redan befinner sig i en kriminell karriär, förstärker utanförskap och hat mot samhället. Den som svikits sina första 12 år av livet kan inte läkas  genom bullbaka och prat med personal på en låst avdelning. Hur gott syftet än är.

Vad är kompetens och viktiga arbetets uppgifter?

I dagens Svenska Dagbladet finns ett inlägg om vårdlöner och kvinnorlöner. Inlägget ger anledning att fundera över den gemensamma kakans svårighetet att räcka och också om vad vi ska prioritera  inför framtiden.http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/varden-star-infor-ett-katastroflage_6831379.svd

Hos mig väcker inlägget flera tankar-

Samhället står inför en jobbkris på många sätt. Befolkningen åldras. Andelen i arbetsålder blir alltför få för att kunna utföra de arbetsuppgifter vi anser som en självklar service – men inte nog med det - de i arbetsåldern blir framförallt för få inom de yrken som ekonomiskt ska bära att finansiera den offentliga sektorn. Detta är det första och största problemet att lösa!

Statministerns utspel om att höja pensionsåldern till 75 år ger ramaskri. Jag som själv inte har  speciellt många år till den dag jag kan ta ut pension, känner mig spontant lika upprörd som många andra. Frågan är då, hur ska vi i framtiden lösa problemet?

För få som arbetar innebär att det inte finns pengar till pensioner. För få som arbetar innebär att det inte finns pengar till en offentlig sektor. Utifrån detta resonemang blir könsfördelning och löneläget underordnat.

Självklart håller jag med om att vårdyrken bör uppvärderas. Sjuk/friskvården är grunden för att vi har en hög medelålder och kan se fram emot ett så friskt liv som möjligt.

Tyvärr tror jag att vi utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv inte kan räkna med några stora lönelyft. Ett möjligt scenario skulle vara en Robin Hood variant, hålla tillbaka för några och ge mer till andra. Frågan är vilka som är beredda att avstå? Och vilka grupper som vi då ska prioritera?

Efter många år som studie- och yrkesvägledare inom grundskolan, har jag följt en del svängningar i ungas bild av framtiden. När det gäller yrken inom vården, är min erfarenhet att det finns en tydlig Ja eller Nej grupp. Antingen är man öppen för att diskutera eller är man tydlig med att det inte är intressant. I den åldern är det inte en fråga om lön. Karriärvägar och annat är inte heller något man funderar över. Om min erfarenhet stämmer så måste det till andra åtgärder för att vi ska ha omvårdnadspersonal i framtiden. Jag anser att omvårdnadsutbildningar, liksom utbildningar inom industrin, bör finnas möjlighet till i vuxen ålder, då man ser andra värden i arbeten, än vad en 15-åring gör.

När det gäller de studiemotiverade ungdomarna som går teoretiska program på gymnasiet är läget annorlunda. Min erfarenhet yrkesmässigt är inte lika stor från den åldersgruppen, ändå tror jag att bilden då är annorlunda. Man väljer högskoleutbildning utifrån intresse, men ser också brett på kartan var man inom intresseområdet, får mest valuta för de betyg man har.

Om vården och hela den offentliga sektorn inte kan konkurrera med löner måste det skapas  andra sätt att locka studenter. Karriärvägar, fortbildning och arbetstider kan vara några alternativ. Sist men inte minst – den personal som idag finns inom offentlig sektor måste vara nöjd med sin arbetsgivare och sin arbetssituation! Nuvarande arbetstagares bild av vården är utslagsgivande för nyrekrytering.

Men – för att återknyta till inledningen – vi har en enda påse att ta pengarna från. Hur ska den påsen räcka i framtiden?

Återseendets glädje

För 18 år sen kom vår första placerade ungdom in i familjen. En tilltufsad ung vuxen som hade levt ett hårt liv i huvudstaden och nu efter en period på behandlingshem skulle ut i familj.

Vi hade redan vid den tiden haft andra unga som bott och bodde hos oss. Utbytesstudenter och elever från RGD/RGH i Örebro. Ett gäng egna tonåringar och barn fanns vid den tiden också i huset. Kanske var det där nyckeln fanns till en historia som slutade så bra.

 Vår ”nye” kom in i en grupp. Gruppen var redan etablerad och hade sina regler. Som ny fogades han in och blev en i gemenskapen. Vår vän stannade hos oss i nästan tre år. När det blev dags för utflytt till eget boende blev hans val att stanna i Kumla. Tillsammans letade vi i förrådet efter saker vi inte behövde. Några vänder till Second Hand  blev det också, innan allt fanns för att han skulle ha sitt första egna hem. En bra praktikplats blev så småningom ett fast jobb.

Då och då har vi träffats genom åren. Vi har följt hans resa som inneburit körkort, flickvän och barn. När vi nu träffas berättar han stolt att vi ska bli grannar och att familjen väntar barn nummer två. Sitt jobb har han kvar och är nu arbetsledare.

Några timmar senare när vi sitter nersjunkna i Tv soffan ringer E. Hon var vår första tonårsplacering. Idag är hon en kvinna på 28 år, akademisk examen, fast arbete och sambo med en riktig drömprinsJ Hon tyckte det var dags för en söndagslunch, med henne och pojkvännen -  det var ett tag sen. Vi pratade länge, trots att vi snart skulle ses.

När E kom till oss var hon hårt sargad av saker som hon inte själv kunnat påverka. En sak visste hon, till Kumla skulle hon INTE flytta. Hon var då 14 år.

Slumpen lät våra vägar korsas. Varje möte utvecklar. Jag är så tacksam över att få ha gått tillsammans, med så många,  en bit på livets väg!

Ska våra barn hanteras av marknadskrafterna?

Som vägledare börjar jag få nog. Jag är trött på alla glassiga broschyrer, trött på reklamkampanjer utan slut. Det är inte längre en seriös diskussion om de ungas framtida yrkesval utan en drag kamp för att få så många ”kunder”= elever, som möjligt.

I de flesta skolor tvingas pedagogerna arbeta med knappa ekonomiska resurser. Samtidigt pågår mängder med reklamsatsningar för att övertyga elever och föräldrar om att välja just den speciella skolan. Kan det vara moraliskt riktigt? Alla skolor – grundskolor och gymnasieskolor, oavsett om de är kommunala eller fristående, finansieras med skattemedel. Är det inte till undervisning, personal och material, vi vill att våra pengar ska gå?  - inte till marknadsföring!

Självklart ska eleverna få god information om framtida utbildning och försörjningsmöjligheter, men vem tjänar på nuvarande ordning? Jag möter elever idag, som är betydligt mera förvirrade och osäkra än för 10 år sedan. De är också informationströtta, de orkar helt enkelt inte ta in mer av alla lockrop.

Från början gällde kampanjerna i valet av gymnasieskola. De senaste åren har det blivit allt mera uttalat också inför valen inom grundskolan. Ska det vara profiler med några timmar idrottsträning eller musik som ska avgöra var våra barn ska gå i skola? Jag längtar efter en skola som åtminstone har modet att gå ut med god undervisning och bra extra stöd till den som behöver, som sin profil.

Det tredelade föräldraskapet

Att vara familjehem handlar om att älska, men det handlar också om att vara proffessionell. Det här låter säkert illa för en och annan. Jag stötte så sent som för någon vecka sedan på en vuxen som påstod på fullt allvar, att allt går att läka med ett familjehem som ger kärlek.För mig känns det som ett hån! Kärlek räcker långt- oerhört långt. Men mycket annat måste till.

 I artikel i Na pratades om bassjukvård. Syn, hörsel och mycket annat som är eftersatt hos barn som kommer till familjehem. Att inte ha fått mat sätter djupa spår. Barn som varit hungriga behöver år för att kunna känna sig säkra på att det kommer att finnas mat, tillräckligt med mat och att det dessutom är tillagad mat. Att äta måltider istället för att ständigt småäta- det tar tid att ställa om.

Om man levt i kaos har man inte lärt sig det självklara. Vad har man toapapper till? Shampo och tvål? Borsta tänder? Bindor?- har tagit emot tonåringar som använt hushållspapper och disktrasor istället.....
Hur ska ett barn hantera ett liv där våld är regelbundet förekommande? Strategierna är många. Jag har haft barn som redan i förskoleåldern helt stängt av alla känslor. Som inte skrattar eller gråter. Andra blir tysta. Sluter sig inom sig och väljer att bli iakttagare utan ord. Återigen andra blir hyperaktiva, slappnar inte av en sekund under dygnet. Ett barn som ständigt är på språng för att ingripa vid fara, sover som ett djur- ständigt på vakt.

Gemesamt för alla barn är att de slutat lita på att vuxna tar ansvar för dem. Konflikter löser man själv. Man väljer själv vad som är viktigast- att övervaka det som sker hemma eller gå till skolan. Därför ligger barnens skolkunskaper ofta långt efter deras förmåga.
Många tonåringar måste få backa och bli omhändertagna som förskolebarn. Få ha gosedjur, någon som sitter i rummet tills man somnat, fråntas alla krav och allt ansvar.

Föräldrarna då? Ett svårt område. Men de är alltid viktiga. Dessutom måste jag som familjehemsförälder ställa mig frågan- kommer jag att så länge jag lever fylla en förälders roll till 100% för detta barn. Kommer familjehemmets ev barn och övriga familj att se detta barn som 100% familjemedlem? Om inte- då är det oerhört viktigt att barnet hittar goda krafter i sitt nätverk- alla måste finnas i ett sammanhang som aldrig kan ifrågasättas.
En annan del av detta med föräldrakontakt- utebliven kontakt kan istället ge en idealiserad bild av föräldern. Min erfarenhet är att kontakten är mycket viktig för att ett barn ska bli helt. Men kontakten måste ske under trygga förhållanden för barnet.

Tredelat föräldraskap. Det innebär föräldrarna (som oftast inte klarar att vara delaktiga), socialtjänsten( som kan byta handläggare 3-4 gånger på ett år) och så familjehemmet.
Familjhemmet står alltför ofta alltför ensamt i mycket svåra situationer.
Kärlek räcker långt och läker mycket. Men tyvärr inte allt.

Gör som jag säger – inte som jag gör? Reflektioner när dottern ”klär av” Anna Wahlgren

Att barn ska göra som man säger – inte som man gör, kan trötta föräldrar skoja om. Ändå blir det rubriker när  ikonen Anna Wahlgren plockas ner från sin piedestal av dottern Felicia.  Skadeglädje, lättnad och också lite sorg hörs i kommentarerna.

Barnaboken följde mig genom åren. Mycket tog jag in och kände igen, kanske var det den kunskap alla mammor i stora familjer har och har haft, konsten att få det hela att fungera. Anna satte det på pränt och blev vår förebild. Som jag minns det gav hon aldrig sken av att vara perfekt. Hon gav bara sin syn på hur man får det att gå runt och hur man praktiskt kan lösa att vara förälder. Som i det mesta annat krävs rutiner om en familj ska fungera smidigt.

Vad kan man då lära av dotterns berättelser? Kanske att barn faktiskt gör som vi gör, inte som vi säger! Anna gav offentlighet åt det mesta i sitt liv, inklusive sina barn. Nu gör hennes barn samma sak.

Precis som mamma kommer Felicia att få ett tillskott i kassan av sin bok. Hon lämnar ut sin familj – precis som mamma. Hon har flera barn från flera relationer- precis som mamma. Hon har kämpat med sig själv och gått igenom en depression – också mamma Anna slet hårt med sig själv. Starka kvinnor får ofta starka döttrar…….

Jag är övertygad att mamma Anna står pall. Vi övriga får fundera på  ”vem i hela världen kan man lita på”…….

http://www.svd.se/kultur/sondag-cover-felicia-feldt_6751681.svd
http://www.expressen.se/kultur/1.2674054/love-me-tender