Att vara familjehem handlar om att älska, men det handlar också om att vara proffessionell. Det här låter säkert illa för en och annan. Jag stötte så sent som för någon vecka sedan på en vuxen som påstod på fullt allvar, att allt går att läka med ett familjehem som ger kärlek.För mig känns det som ett hån! Kärlek räcker långt- oerhört långt. Men mycket annat måste till.
I artikel i Na pratades om bassjukvård. Syn, hörsel och mycket annat som är eftersatt hos barn som kommer till familjehem. Att inte ha fått mat sätter djupa spår. Barn som varit hungriga behöver år för att kunna känna sig säkra på att det kommer att finnas mat, tillräckligt med mat och att det dessutom är tillagad mat. Att äta måltider istället för att ständigt småäta- det tar tid att ställa om.
Om man levt i kaos har man inte lärt sig det självklara. Vad har man toapapper till? Shampo och tvål? Borsta tänder? Bindor?- har tagit emot tonåringar som använt hushållspapper och disktrasor istället.....
Hur ska ett barn hantera ett liv där våld är regelbundet förekommande? Strategierna är många. Jag har haft barn som redan i förskoleåldern helt stängt av alla känslor. Som inte skrattar eller gråter. Andra blir tysta. Sluter sig inom sig och väljer att bli iakttagare utan ord. Återigen andra blir hyperaktiva, slappnar inte av en sekund under dygnet. Ett barn som ständigt är på språng för att ingripa vid fara, sover som ett djur- ständigt på vakt.
Gemesamt för alla barn är att de slutat lita på att vuxna tar ansvar för dem. Konflikter löser man själv. Man väljer själv vad som är viktigast- att övervaka det som sker hemma eller gå till skolan. Därför ligger barnens skolkunskaper ofta långt efter deras förmåga.
Många tonåringar måste få backa och bli omhändertagna som förskolebarn. Få ha gosedjur, någon som sitter i rummet tills man somnat, fråntas alla krav och allt ansvar.
Föräldrarna då? Ett svårt område. Men de är alltid viktiga. Dessutom måste jag som familjehemsförälder ställa mig frågan- kommer jag att så länge jag lever fylla en förälders roll till 100% för detta barn. Kommer familjehemmets ev barn och övriga familj att se detta barn som 100% familjemedlem? Om inte- då är det oerhört viktigt att barnet hittar goda krafter i sitt nätverk- alla måste finnas i ett sammanhang som aldrig kan ifrågasättas.
En annan del av detta med föräldrakontakt- utebliven kontakt kan istället ge en idealiserad bild av föräldern. Min erfarenhet är att kontakten är mycket viktig för att ett barn ska bli helt. Men kontakten måste ske under trygga förhållanden för barnet.
Tredelat föräldraskap. Det innebär föräldrarna (som oftast inte klarar att vara delaktiga), socialtjänsten( som kan byta handläggare 3-4 gånger på ett år) och så familjehemmet.
Familjhemmet står alltför ofta alltför ensamt i mycket svåra situationer.
Kärlek räcker långt och läker mycket. Men tyvärr inte allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar