Vad är kompetens och viktiga arbetets uppgifter?

I dagens Svenska Dagbladet finns ett inlägg om vårdlöner och kvinnorlöner. Inlägget ger anledning att fundera över den gemensamma kakans svårighetet att räcka och också om vad vi ska prioritera  inför framtiden.http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/varden-star-infor-ett-katastroflage_6831379.svd

Hos mig väcker inlägget flera tankar-

Samhället står inför en jobbkris på många sätt. Befolkningen åldras. Andelen i arbetsålder blir alltför få för att kunna utföra de arbetsuppgifter vi anser som en självklar service – men inte nog med det - de i arbetsåldern blir framförallt för få inom de yrken som ekonomiskt ska bära att finansiera den offentliga sektorn. Detta är det första och största problemet att lösa!

Statministerns utspel om att höja pensionsåldern till 75 år ger ramaskri. Jag som själv inte har  speciellt många år till den dag jag kan ta ut pension, känner mig spontant lika upprörd som många andra. Frågan är då, hur ska vi i framtiden lösa problemet?

För få som arbetar innebär att det inte finns pengar till pensioner. För få som arbetar innebär att det inte finns pengar till en offentlig sektor. Utifrån detta resonemang blir könsfördelning och löneläget underordnat.

Självklart håller jag med om att vårdyrken bör uppvärderas. Sjuk/friskvården är grunden för att vi har en hög medelålder och kan se fram emot ett så friskt liv som möjligt.

Tyvärr tror jag att vi utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv inte kan räkna med några stora lönelyft. Ett möjligt scenario skulle vara en Robin Hood variant, hålla tillbaka för några och ge mer till andra. Frågan är vilka som är beredda att avstå? Och vilka grupper som vi då ska prioritera?

Efter många år som studie- och yrkesvägledare inom grundskolan, har jag följt en del svängningar i ungas bild av framtiden. När det gäller yrken inom vården, är min erfarenhet att det finns en tydlig Ja eller Nej grupp. Antingen är man öppen för att diskutera eller är man tydlig med att det inte är intressant. I den åldern är det inte en fråga om lön. Karriärvägar och annat är inte heller något man funderar över. Om min erfarenhet stämmer så måste det till andra åtgärder för att vi ska ha omvårdnadspersonal i framtiden. Jag anser att omvårdnadsutbildningar, liksom utbildningar inom industrin, bör finnas möjlighet till i vuxen ålder, då man ser andra värden i arbeten, än vad en 15-åring gör.

När det gäller de studiemotiverade ungdomarna som går teoretiska program på gymnasiet är läget annorlunda. Min erfarenhet yrkesmässigt är inte lika stor från den åldersgruppen, ändå tror jag att bilden då är annorlunda. Man väljer högskoleutbildning utifrån intresse, men ser också brett på kartan var man inom intresseområdet, får mest valuta för de betyg man har.

Om vården och hela den offentliga sektorn inte kan konkurrera med löner måste det skapas  andra sätt att locka studenter. Karriärvägar, fortbildning och arbetstider kan vara några alternativ. Sist men inte minst – den personal som idag finns inom offentlig sektor måste vara nöjd med sin arbetsgivare och sin arbetssituation! Nuvarande arbetstagares bild av vården är utslagsgivande för nyrekrytering.

Men – för att återknyta till inledningen – vi har en enda påse att ta pengarna från. Hur ska den påsen räcka i framtiden?