För 18 år sen kom vår första placerade ungdom in i familjen. En tilltufsad ung vuxen som hade levt ett hårt liv i huvudstaden och nu efter en period på behandlingshem skulle ut i familj.
Vi hade redan vid den tiden haft andra unga som bott och bodde hos oss. Utbytesstudenter och elever från RGD/RGH i Örebro. Ett gäng egna tonåringar och barn fanns vid den tiden också i huset. Kanske var det där nyckeln fanns till en historia som slutade så bra.
Vår ”nye” kom in i en grupp. Gruppen var redan etablerad och hade sina regler. Som ny fogades han in och blev en i gemenskapen. Vår vän stannade hos oss i nästan tre år. När det blev dags för utflytt till eget boende blev hans val att stanna i Kumla. Tillsammans letade vi i förrådet efter saker vi inte behövde. Några vänder till Second Hand blev det också, innan allt fanns för att han skulle ha sitt första egna hem. En bra praktikplats blev så småningom ett fast jobb.
Då och då har vi träffats genom åren. Vi har följt hans resa som inneburit körkort, flickvän och barn. När vi nu träffas berättar han stolt att vi ska bli grannar och att familjen väntar barn nummer två. Sitt jobb har han kvar och är nu arbetsledare.
Några timmar senare när vi sitter nersjunkna i Tv soffan ringer E. Hon var vår första tonårsplacering. Idag är hon en kvinna på 28 år, akademisk examen, fast arbete och sambo med en riktig drömprinsJ Hon tyckte det var dags för en söndagslunch, med henne och pojkvännen - det var ett tag sen. Vi pratade länge, trots att vi snart skulle ses.
När E kom till oss var hon hårt sargad av saker som hon inte själv kunnat påverka. En sak visste hon, till Kumla skulle hon INTE flytta. Hon var då 14 år.
Slumpen lät våra vägar korsas. Varje möte utvecklar. Jag är så tacksam över att få ha gått tillsammans, med så många, en bit på livets väg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar