Idag finns ett oerhört stort behov av flera familjehem. De familjer som tar emot barn är för få och medelåldern är relativt hög.
Jag vill därför berätta historien om några vänner till oss.
Familjen x är gifta och har varit sambos i 7 år. De har inga barn, varken gemensamma eller sen tidigare förhållande. De bor i ett äldre hus som de renoverat. Huset ligger på landet men nära en mindre stad. Gården de bor på har stall med plats för både de egna hästarna och inhyrda. Båda har jobb och inga ”lik i garderoben”. Man är överens om att inte försöka skaffa egna barn eller adoptera, däremot tycker man att det skulle kännas bra att vara flera i familjen. Efter att ha umgåtts en del med oss som länge varit familjehem, väcks tanken att det nog skulle passa dem.
Vi lovar självklart att förmedla kontakt med några av de socialtjänster/företag vi haft kontakt med genom åren. När jag ringde runt lyssnade de intresserat. Men sen hände ingenting eller ett artigt, vi hör av oss när vi har behov av att rekrytera flera familjer. En socialtjänst nappade direkt. En utredning av familjen gjordes omgående. Enligt vad paret fick höra vara allt i sin ordning, godkännandet klart. En lång väntan började. Det har nu gått ett halvår. Paret har fortfarande inte hört något. Varken från den socialtjänst som gjorde utredningen eller från alla de som skulle ringa när de fick behov……
Kan det verkligen stämma att det finns ett stort behov av familjehem?
För det är väl inte så att Sverige 2011, inte är moget att acceptera att en familj kan bestå av två pappor?
Så inskränkt jag är!
SvaraRaderaFram till sista meningen utgick jag från att det handlade om en mamma och en pappa (en kvinna och en man). EvaCharlotta, jag gillar att du utmanar fördomar. Naturligtvis fungerar familjehem med två pappor eller två mammor.
I vardagen är det egalt för mig, bara det är fungerande vuxenkonstellationer runt barnen, men i din skrivning åkte jag dit. Socialtjänsten kan bara inte tänka så slentrianmässigt.
Helgons! Min erfarenhet är att barn är mycket kloka! Inga av mina barn har upplevt att omgivningen undrar "varför". Därför tror jag inte en sekund att det handlar om barnen. Däremot tror jag att det kan finnas en svårighet gentemot barnens biologiska föräldrar. Har samhället gjort en så kraftig åtgärd som ett omhändertagande, tycker jag sån hänsyn är överdrivet. Två män eller två kvinnor är absolut precis lämpliga som goda vuxna. För trots allt är det ju oftast det uppdraget är- att vara förebilder- inte att ta över föräldrarollen.
SvaraRadera