Ett litet fattigt barn jag är men glad jag är ändå…

I både Svs Brännpunkt och Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/debatt/article12810822.ab kan man idag läsa om barnfattigdom.

 

…så lärde min mamma mig en ramsa, när jag var barn på 50-talet.

Det är politiskt korrekt att koppla fattigdom och missbruk. Sanningen är väl att det finns precis lika mycket missbruk i alla sociala miljöer. Det är inte ekonomin som är  avgörande. I starka sociala miljöer, kan finnas en djup misär, betydligt svårare att komma åt. En koppling till missbruk som alltid finns, är däremot skräck och skam hos barnen. Här behövs insatser som inte handlar om ekonomi. Utan att själv dela Maria Larssons politiska åsikter, håller jag fullt ut med henne i denna fråga – alkohol skördar offer.

För att återknyta till inledningen, barnfattigdom. Fattig är man när man lever på annan ekonomisk nivå än sin omgivning. De barn som lever i en sådan situation har ofta sjuka eller arbetslösa föräldrar. Många är dessutom ensamstående, oftast mammor. I vårt samhälle finns många möjligheter för den som är kunnig och frisk att hitta olika möjligheter till lösning.  Problemet är att dessa föräldrar sällan har de redskapen som krävs. Ett solidariskt samhälle ska då finnas som skyddsnät och hjälp. Minskad arbetslöshet och ett försäkringssystem som är värt namnet är grunden för en minskad barnfattigdom. Dessutom behöver vi en skola med resurser att ge kompensatoriskt stöd till dessa barn, för att problematiken inte ska gå i arv.

Ett litet fattigt barn jag är men glad jag är ändå….att pengar inte spelar någon roll för välmående vet vi idag är en myt. Fysisk och psykisk hälsa är i snitt bättre hos den med goda ekonomiska resurser. Att utrota barnfattigdom bör vara prioriterat, oavsett politisk partitillhörighet.

Kunskapens olika ansikten

I Sorsele bor Sveriges bästa nior

Så lyder en rubrik i bl Svd idag.

Ok vad betyder det?

-         att storstadsbarn är dummare?

-         att barn i landsbygd lättare trycker in fakta?

-         att barn i glesbygd har mindre klasser

-         att det är färre barn med annan etnisk bakgrund?

 Eller rent av trevligaste? Bäst kompisar? Mest entreprinöriella?

Det pågår just nu en debatt om kunskap och mätbar kunskap. Alltför lite diskuteras frågan ”Vad är kunskap”. Att slänga ut en rubrik som ovan glädjer säkert Sorseles invånare, inget ont i det. Frågan är bara vilken kunskap den mäter. Att i enlighet med Jan Björklund göra ett försök att se bara det mätbare och osynliggöra resten, är inte receptet för framtida innovatörer.

Skolan har bytt riktning. Ordning och reda. Läsa på – prov – betyg. Gallra och sortera. Och så några som trillar utanför.

Var någonstans försvann ansvaret för de unga som ett kollktivt ansvar? En skyldighet för oss att lämna över vår kunskap men också att utbilda varje individ för att fylla en plats. Ett samhälle som behöver ALLA individer och ALLA typer av kunskap.

Så många ungar och så mycket olika kunskaper har jag mött. Många är de som haft en annan kunskap än den skolan mäter. Kunskap att se till att få mat i magen när ingen mat finns. Kunskap som borde räcka för att kallas alkoholterapeut. En överlevnadsinstinkt som gör att vissa ungar skulle kunna lämnas på en gata på andra sidan jorden – och ändå överleva. Dessa mina ungar lyckas oftast inte visa den kunskap skolan mäter. Men en sak vet jag – kunskap har olika ansikten. Dessa ungar kan massor!

Jag nöjer mig……..http://www.aftonbladet.se/wendela/article12799362.ab

”Nöja”… hålla till godo med….inte fordra mer än. Låter inte alls anpassat till 2000-talet! Men om man tittar på begreppet ”förnöjelse”….glädje, tillfredställelse. Inte känns det helt fel?

Konsten att känna glädje och tillfredställelse i det man har och den man är, är underskattad. Att skapa den känslan är inte en partners skyldighet, det är ett eget ansvar. Med den grundinställningen är det betydligt lättare att känna förnöjelse. Den partner som ska svara mot alla våra behov och alltid vara en stimulans, är en dröm som blir svår att leva upp till. Gör någon det?

En dålig relation ska brytas. Så var det sagt!

Förnöjelse – smaka på det…… Känna lugn och harmoni i vardagen. En relation att dra sig tillbaka i, en relation att hämta kraft och glädje i. Det finns också en extra dimension när man lever i en långvarigt förhållanden….alla gemensamma minnen, associationer, barn som knyter ihop. Sånt ger också glädje. Minnen av misslyckanden och bräcklighet. Känslan av att vara starka och oövervinnerliga. Livets alla faser.

Precis som vi tränar våra unga på att bli entreprenörer och våga ta steg ut i det okända borde vi kanske också träna dem på att våga stanna upp. Att tackla svårigheter för att komma vidare, inse att det är genom att klara det svåra som man når just förnöjelse.

Barnvakt- ett steg mot jämställdhet?

Läser i dagens Svd http://www.svd.se/nyheter/inrikes/barnvaktsbuisness-del-5_6040213.svd om det nya barnvaktsfenomenet - någon som bl a hämtar och lämnar på förskolan.

Min första taanke är usch och fy. Förskolan ska ha gott om utbildad personal och vara barnets trygghet, vid sidan av hemmet och familjen. Barnhämtare måste vara ett storstadsfenomen, som utnyttjas av karriärister som har barnen som sidoprojekt.

Sen stoppar jag tanken - hur ser det ut i min egen närhet? Föräldrar använder stora syskon, far- o morföräldrar, trixar med arbetstider och försöker på alla sätt pussla ihop livet för att barnen ska komma hem runt fyra på eftermiddagarna. Ingen fördömer dem, de månar ju om sina ungar!

Applicerar vi samma tankar på en storstadsfamilj blir barnhämtare och barnvakter inte lika suspekt! I min hemort har de flesta inte någon längre restid. Många har  familj boende i närheten. Hur skulle jag själv idag lösa samma situation - jo, med hjälp! Varför skambelägga att  unga vill få ihop sina liv, för sig själva och sina barn.

För mig är jämställdhetsaspekten viktig. Läser på annat ställe i dagens tidningar att den nya statusen är pappor som trappar ner karriären för barnens skull. Jag tillåter mig tvivla på att dessa fäder gör någon karriärnedgång! Vi har tyvärr inte kommit längre än att män istället gissningsvis får ytterligare bonus i karriären av ett sådant val. Ökar då jämställdheten med hjälp av barnvakter? Kanske - mellan högutbildade par i storstäder. Frågan är om de inte redan idag är de som är mest jämställda. För Linda och Jonas i förorten är det inte aktuellt med extra barnhämtare. Ändå är det nog där jämställdheten har den längsta vägen att gå. Barnvakt bllir inte en fråga om jämställdhet utan en klassfråga.

Borde vi inte istället diskutera om  den struktur vi har för arbete och familj idag  är optimal för någon? Hur ska det vara möjligt att låta alla, oavsett kön, klass och etnisk bakgrund använda sin kraft och förmåga och samtidigt inte behöva ge avkall på barnens rätt till en trygg och stimulernade uppväxt?

Barn - ett tillbehör?

Har barnet blivit ett attribut i det perfekta livet?

Läser i dagens Aftonblad http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article12748123.ab hur det nu är möjligt att välja kön på sitt blivande barn – bara man kan betala. Tekniken bygger på provrörsbefruktning där man kasserar embryon av fel kön.

Vad händer sen? Om barnet av rätt kön blir fel ändå? Fel utseende? Fel begåvning? Fel socialt beteende? Ska barnet kasseras då? Är det den tanken adoptivföräldrar har haft som satt sina barn på flyget till sitt ursprungsland?

Jag blir arg, upprörd och besviken över att leva i en tid då barn för somliga blivit inplanerade tillbehör, till det perfekta livet. Barn ska vara välkomna till världen oavsett vem det är eller om det kommer vid ”fel” tidpunkt. Jag är inte mot abort – men för att de barn som föds ska vara välkomna. Om man ska sortera efter kön, då är det inte ett barn utan en status symbol man vill ha.

Snurra min jord..

…ja, nog har det varit full snurr ett tag. Så snurrigt att det faktiskt varit svårt att höja blicken och se vad som är väsentligt. Lever man som vi i en vardag som bygger på rutiner gäller det att hålla fast vid dem, när oväntade saker sker. Sen många år vet jag att så länge vi vuxna visar att allt är under kontroll, då litar ungarna på det.

Många o-ord blir det om man är familjehem. Onormal.  Okoncentrerad.  Orolig.  Omedgörlig. Ovanlig. Oseriös mm mm  Avskaffa alla o- ord! Jag drivs av en önskan att alla ungar ska förstå att de är välkomna till denna värld, oavsett start. Att vi förvaltar allt tillsammans. Att o-ord faktiskt också visar på egenskaper som kan vara O-TROLIGT användbara, precis som alla andra egenskaper.

Onormal – jaha, har nån trott att de som utvecklat världen varit normala?

Okoncentrerad – den rastlöse hittar på nya sätt att göra, så att saker går fortare!

Orolig – tänk vad mycket den hinner som inte har tid att sitta still.

Omedgörlig – kanske ett chefsämne?

Ovanlig – många kämpar hårt för att synas, andra syns ändå.

Oseriös – en friskfaktor i sjukskrivningstider.

Så allting beror på hur man ser det! Låt oss se livet från den ljusa sidan, det blir mycket roligare och mera spännande då.

Barnrättsdagarna – barnen står i centrum vid en konferens i Örebro

Att upphöja barnrättskonventionen till svensk lag. Att varje individ oavsett ålder är expert på sitt eget liv. Rätten till information och delaktighet. – Självklarheter, som tyvärr inte alltid är självklart.

Så långt är allt enkelt. Men det finns många problem som inte lagstiftning kan rå över.

Som erfaret familjehem ser jag hur det i många kommuner ständigt skiftar socialsekreterare. Barnet/föräldrarna/ familjehemmet  möter nya handläggare vid varje träff. Hur ska någon kunna känna tillit och trygghet i en sådan situation?

I andra kommuner är problemen annorlunda. Där är ärendena inte lika många och rutinerna inte lika fasta som i storstäderna. Där har vi sett guld i form av kompetens och stabilitet, men också andra kommuner, där godtycke och personliga värderingar får styra.

Låt oss konstatera – föräldern är alltid viktig i barnets liv. Oavsett hur vi andra kan uppleva en förälders förmåga har barnet alltid behov av sitt ursprung och har en gränslös solidaritet. Föräldern är också den enda som säkert fortsätter finnas kvar i barnets liv. Socialsekreterare kommer och går. Alltför många barn tvingas byta familjehem. Få familjehem finns kvar i barnens vuxenliv.

Mina tankar om bättre omhändertagande av de barn som inte kan bo i sina biologfamiljer:

*Ge nya familjehem rutinerade kollegor som stöd. Låt blivande familjehem få träffa familjehem redan under utredningstiden. Det är viktigt att veta vad man går in i.

*Höj statusen på att vara familjehem. Idag ersätts familjehem utifrån barnets problematik. Gör också en koppling till hur familjehemmet utför sitt uppdrag. Ersättningen är inte en viktig fråga – däremot är hur samhället ser på de familjer som tar emot andras barn viktigt. Att alltid få sina motiv ifrågasatta, att alltid granskas och kritiseras av vem som helst kan få den starkaste att ge upp.

*För att få familjehem att orka är det viktigt att socialtjänsten visar sina familjer omsorg! Tillgång till föreläsningar, samtalsgrupper och avlastning. Familjehem har idag många oerhört komplicerad uppdrag. Det är då inte rimligt att ha 24 timmars jour 265 dagar om året. Familjehem är också vanliga familjer som för att orka långsiktigt måste ges möjlighet att vara med sina biologiska barn på egen hand, att träffa släktingar eller vänner utan barn. Det är viktigt att komma ihåg att det inte går att ordna barnvakt på egen hand åt många av de mycket speciella  barn/tonåringar som finns hos oss familjehem.

I

Belöning - bestraffning

Nya rubriker om kränkningar av barn, barn där samhället gått in som dess föräldrar. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8658430.ab  http://www.svd.se/nyheter/inrikes/straff-rutin-for-barnhemsbarn_5983271.svd#tw_link_widget I bl a Aftonbladetoch Svd kan man läsa om belöningssystem, som brukar kallas teckenekonomi. Som familjehem har jag haft uppdraget att verkställa teckenekonomi.För mig är det SVÅRT! Tror att det är ett fåtal ungdommar som kan ha nytta av det. Framför allt så känns det omöjligt i en familj. Känns ju lite läskigt.......om jag ínte hunnit bädda sängen innan jag åker till jobbet, ska jag inte få använda datorn på kvällen då? Eller ska det bara gälla barnen? Hos oss kommer det aldrig att fungera - vi vill ha ungar som behandlas som vi själva vill bli behandlade!

GOD morgon

Jag känner en varm hand mot min nacke. Fötter som trasslar sig i mina. Snarkningar och tunga andetag. Försiktigt makar jag på mig och försöker få en bit täcke. Känner att det värker i kroppen av att det är omöjligt att få plats att ligga, annat än på sidan. Undrar vad klockan är? Tankarna fladdrar lite om morgondagens jobb innan jag försvinner in i drömmarnas sköna värld.

Någon timme senare vaknar jag av telefonens väckarklocka – vem valde den signalen förresten – känns lite väl munter….. Kroppen känns precis så gammal som den här. Inse det mina yngre vänner, också ni kommer en dag att känna att ni har en kropp på morgonen! Vänder mig om och möts av ett stort leende. Vi kryper ihop under det varma täcket och myser med rim och ramsor en stund. Nu MÅSTE jag gå upp….. Lilleman studsar upp och pladdrar som bara han kan. Kvar i sängen ligger trött man, sovande liten fröken och en djupt sovande hund. Äkta hälften får en liten puff i förbifarten för att vakna.

I köket sitter redan tonårsfröken och pojkvän vid frukostbordet. Tänk vad kärleken kan åstadkomma! Fröken som är tröttast av alla på morgonen fixar matlåda klockan sex och står en timme senare och pussar och vinkar pojkvännen farväl….känns som en amerikansk femtitalsfilm. Var tog min jämställdhetsfostran vägen? J

Kaffe, tidningar och TYSTNAD. Ge mig min halvtimme på morgonen då klarar jag dagen . Det här är min stund. Mannen i mitt liv, på andra sidan bordet, Na, DN och svart kaffe.

Så startar ytterligare en dag hos oss. Mycket händer och vilka överraskningar den här dagen ska innehålla vet vi inte – än.