Bullar på recept

Unga brottslingar måste stoppas! Ge större möjlighet att tidigt låsa in dessa barn! Inlåsta med utbildad personal som med hjälp av att baka bullar, ska få ungarna på rätt bana och sedan leva lycklig i alla sina dagar……. Så blir min tolkning av http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-maste-kunna-lasa-in-unga-brottslingar_6868257.svd

Jag känner nästan doften av hö, solen skiner över den svenska landsbygden, mamma står med förkläde och rosiga kinder och ropar in familjen till frukost……

Kriminalitet och grymma våldsbrott kryper allt längre ner i åldrarna. Självklart en utveckling som vi alla reagerar med upprördhet och vanmakt över.  Det ligger nära till hands att ropa ”lås in ungarna”. Vi måste ändå mitt i detta sansa oss. Vad säger forskning? Hur hjälper vi dessa unga att komma ur en destruktiv karriär?

De flesta av dessa barn är inte nyupptäckta av skola, socialtjänst och polis vid sina första våldsbrott. Barnen kommer ofta från socialt belastade miljöer där gängtillhörigheten ger den makt över livet, som familjerna saknar. Många av barnen har svikits av vuxna under hela sitt liv, har brister i anknytning och är starkt traumatiserade.

Att låsa in barnen är att angripa symptomen och strunta i bakomliggande orsaker.  Samhällets uppdrag är att vara en extra förälder. Tyvärr ofta en dålig sådan. Barnen möter mängder med personer inom socialtjänsten. Kontaktpersoner, kontaktfamiljer och familjehem .  Ingen orkar eller får av olika skäl stå kvar. Det som var tänkt som hjälp blir istället ytterligare svek.

Skolan saknar resurser att ge rätt hjälp. Ofta finns kunskap där om vad barnet behöver men man ges inte förutsättningar. Är det något forskningen visar så är det att skola och utbildning är en mycket god skyddsfaktor. Alltså är det där vi borde satsa tidigt.

För mig är det en gåta varför lagstiftningen och ekonomiska orsaker, gör att de barn vi tidigt ser har risk att hamna i svårigheter inte får starkt stöd direkt. Att invänta katastofen och då börja leta efter en livbåt fungerar inte.

Inom skola, sjukvård (MVC,  BVC  o psykiatri), socialtjänst, polis och forskning finns mängder med kunskap. Dessa resurser måste samlas för att gemensamt  hitta tidiga åtgärder. Att låsa in barn som redan befinner sig i en kriminell karriär, förstärker utanförskap och hat mot samhället. Den som svikits sina första 12 år av livet kan inte läkas  genom bullbaka och prat med personal på en låst avdelning. Hur gott syftet än är.

Vad är kompetens och viktiga arbetets uppgifter?

I dagens Svenska Dagbladet finns ett inlägg om vårdlöner och kvinnorlöner. Inlägget ger anledning att fundera över den gemensamma kakans svårighetet att räcka och också om vad vi ska prioritera  inför framtiden.http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/varden-star-infor-ett-katastroflage_6831379.svd

Hos mig väcker inlägget flera tankar-

Samhället står inför en jobbkris på många sätt. Befolkningen åldras. Andelen i arbetsålder blir alltför få för att kunna utföra de arbetsuppgifter vi anser som en självklar service – men inte nog med det - de i arbetsåldern blir framförallt för få inom de yrken som ekonomiskt ska bära att finansiera den offentliga sektorn. Detta är det första och största problemet att lösa!

Statministerns utspel om att höja pensionsåldern till 75 år ger ramaskri. Jag som själv inte har  speciellt många år till den dag jag kan ta ut pension, känner mig spontant lika upprörd som många andra. Frågan är då, hur ska vi i framtiden lösa problemet?

För få som arbetar innebär att det inte finns pengar till pensioner. För få som arbetar innebär att det inte finns pengar till en offentlig sektor. Utifrån detta resonemang blir könsfördelning och löneläget underordnat.

Självklart håller jag med om att vårdyrken bör uppvärderas. Sjuk/friskvården är grunden för att vi har en hög medelålder och kan se fram emot ett så friskt liv som möjligt.

Tyvärr tror jag att vi utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv inte kan räkna med några stora lönelyft. Ett möjligt scenario skulle vara en Robin Hood variant, hålla tillbaka för några och ge mer till andra. Frågan är vilka som är beredda att avstå? Och vilka grupper som vi då ska prioritera?

Efter många år som studie- och yrkesvägledare inom grundskolan, har jag följt en del svängningar i ungas bild av framtiden. När det gäller yrken inom vården, är min erfarenhet att det finns en tydlig Ja eller Nej grupp. Antingen är man öppen för att diskutera eller är man tydlig med att det inte är intressant. I den åldern är det inte en fråga om lön. Karriärvägar och annat är inte heller något man funderar över. Om min erfarenhet stämmer så måste det till andra åtgärder för att vi ska ha omvårdnadspersonal i framtiden. Jag anser att omvårdnadsutbildningar, liksom utbildningar inom industrin, bör finnas möjlighet till i vuxen ålder, då man ser andra värden i arbeten, än vad en 15-åring gör.

När det gäller de studiemotiverade ungdomarna som går teoretiska program på gymnasiet är läget annorlunda. Min erfarenhet yrkesmässigt är inte lika stor från den åldersgruppen, ändå tror jag att bilden då är annorlunda. Man väljer högskoleutbildning utifrån intresse, men ser också brett på kartan var man inom intresseområdet, får mest valuta för de betyg man har.

Om vården och hela den offentliga sektorn inte kan konkurrera med löner måste det skapas  andra sätt att locka studenter. Karriärvägar, fortbildning och arbetstider kan vara några alternativ. Sist men inte minst – den personal som idag finns inom offentlig sektor måste vara nöjd med sin arbetsgivare och sin arbetssituation! Nuvarande arbetstagares bild av vården är utslagsgivande för nyrekrytering.

Men – för att återknyta till inledningen – vi har en enda påse att ta pengarna från. Hur ska den påsen räcka i framtiden?

Återseendets glädje

För 18 år sen kom vår första placerade ungdom in i familjen. En tilltufsad ung vuxen som hade levt ett hårt liv i huvudstaden och nu efter en period på behandlingshem skulle ut i familj.

Vi hade redan vid den tiden haft andra unga som bott och bodde hos oss. Utbytesstudenter och elever från RGD/RGH i Örebro. Ett gäng egna tonåringar och barn fanns vid den tiden också i huset. Kanske var det där nyckeln fanns till en historia som slutade så bra.

 Vår ”nye” kom in i en grupp. Gruppen var redan etablerad och hade sina regler. Som ny fogades han in och blev en i gemenskapen. Vår vän stannade hos oss i nästan tre år. När det blev dags för utflytt till eget boende blev hans val att stanna i Kumla. Tillsammans letade vi i förrådet efter saker vi inte behövde. Några vänder till Second Hand  blev det också, innan allt fanns för att han skulle ha sitt första egna hem. En bra praktikplats blev så småningom ett fast jobb.

Då och då har vi träffats genom åren. Vi har följt hans resa som inneburit körkort, flickvän och barn. När vi nu träffas berättar han stolt att vi ska bli grannar och att familjen väntar barn nummer två. Sitt jobb har han kvar och är nu arbetsledare.

Några timmar senare när vi sitter nersjunkna i Tv soffan ringer E. Hon var vår första tonårsplacering. Idag är hon en kvinna på 28 år, akademisk examen, fast arbete och sambo med en riktig drömprinsJ Hon tyckte det var dags för en söndagslunch, med henne och pojkvännen -  det var ett tag sen. Vi pratade länge, trots att vi snart skulle ses.

När E kom till oss var hon hårt sargad av saker som hon inte själv kunnat påverka. En sak visste hon, till Kumla skulle hon INTE flytta. Hon var då 14 år.

Slumpen lät våra vägar korsas. Varje möte utvecklar. Jag är så tacksam över att få ha gått tillsammans, med så många,  en bit på livets väg!