Äntligen blev Patrik Sjöberg en riktigt stor idrottsman……

Jag har alltid gillat idrott. Idrottat själv, varit förälder till idrottande unga och varit en av de många, som suttit fastklistrad framför TV:n  och känt spänning och beundran.

Ändå blev aldrig Patrik en av de största för mig. Han var lite för mycket ”bad guy” för att vinna min fulla respekt. När jag såg de första rubrikerna med utdrag från hans bok kände jag tvivel. Var det ett nytt desperat sätt att vinna uppmärksamhet? Kanske behövde han lansera sin bok med något,  för att tjäna pengar?

Jag ber nu om ursäkt för mina tankar! Efter att ha läst om flera andra som bekräftar hans bild av den dubbla naturen hos hans fd tränare, känner jag avsky. Bitarna faller på plats. Den vilsne pojken som blir ett lätt offer, allt i sin vilja att få bekräftelse och vinna framgång. En liten pojke i en mans kropp, som desperat fortsatt att söka sig fram i vuxen ålder. Måtte Du nu få återupprättelse och bekräftelse som aldrig ens idrottsframgångarna lyckades ge!

För mig har Patrik Sjöberg i och med detta äntligen blivit en riktigt stor idrottsman!  En kille som gjort upp med sitt förflutna och som med rätta kan vara en förebild för unga. Jag hoppas att hans mod verkligen ger andra mod att träda fram. Varje utsatt barn är ett för mycket.

Som familjehems-mamma har jag genom åren mött utsatta barn. Jag vet att många år kan gå innan demonerna kommer tillbaka. Demoner som måste fram i ljuset för att den utsatta ska bli fri. Jag kan också tänka tillbaka på min egen erfarenhet av idrott. Jag minns en tränare i min klubb som bara tränade flickor. Minns att mina föräldrar ställde frågor till mig och att det cirkulerade rykten. Själv var jag naiv och tyckte allt var skvaller. I vuxen ålder fick jag sen höra att skvallret visat sig innehålla sanningar.

Så här efteråt kan jag få dåligt samvete. Funderade jag tillräckligt över alla de idrottsledare mina ungar haft genom året? Funderade jag alls? Nej, är svaret. Men vi måste också sansa oss! Idrottsrörelsen drivs av goda krafter, av en mängd idealister och många föräldrar som gör en otrolig insats för våra unga. Låt inte det onda som har hänt i ett fåtal fall, på något sätt skugga allt det goda som sker!

Patrik Sjöberg – nu är Du en riktigt stor idrottsman!
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/fler-vuxna--inte-farre
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12942823.ab
http://www.svd.se/sport/foraldrarna-har-nyckelroll_6125043.svd

”Det blir bättre” ……….men inte utan stark vilja.

På hemmaplan hyllar vi principen att rättvisa är att alla får de krav och de förmåner som just den behöver. I stort sett accepterar ungdomarna det. Läste för några dagar sen en ledare i DN som fick mig att fundera lite till (http://www.dn.se/ledare/signerat/diskriminering-ibland-ar-det-bara-att-tugga-i-sig-att-livet-ar-orattvist).

 I Sverige vill vi försöka lagstifta bort alla orättvisor. Gott är det att visa att diskriminering aldrig är ok. Men många grundläggande saker går inte att lagstifta bort. Det är bara att konstatera – livet är inte och har aldrig varit rättvist. I alla tider har den starkaste överlevt på den svagaste bekostnad. Överlevt i dess fulla betydelse långt tillbaka och under senare tid fått mera av det som finns att dela på. Rättvist?

Om vi tar ner perspektivet till svenska barns olika förutsättningar. Inte ens då har alla våra lagar och goda intentioner kunnat förhindra att livet är orättvist. Barn föds in i olika familjer. Föräldrarnas utbildning är starkt sammankopplat med ekonomi och boende. Det finns också en koppling till hälsa. I denna första dragning i livslotteriet får några en högvinst och andra ett tröstpris. Så fortsätter det……..de flesta kommer att klara sig bra, oavsett vilket lottnummer det blev. Några drog en nitlott redan från start.

Vad krävs då av dem som blev utan vinst? Självklart ett samhälle som står på barnets sida. Men alla insatser till trots, av dessa barn krävs så mycket mer än av andra.

TV 3 sänder nu en serie efter amerikansk förlaga (söndagar kl 21.00), ”Det blir bättre”, som vill sprida hopp och visa på förebilder för unga som har det svårt. Igår tittade vi tillsammans med våra tonåringar på programmet. Att lyckas trots en start kantad av olika familjehem och barnhem, hur klarar man det? Förmodligen genom att vara psykiskt starkare än de flesta andra och att dessutom arbeta hårdare än de flesta andra. Glad blir jag över budskapet – ”Du kan! Du har makt över ditt eget liv!

Men inte ens i denna grupp är livet rättvist. Alla barn med en svår start är inte starkare psykiskt och klarar inte att jobba hårdare än andra. Det är då det orättvisa inträffar att problematiken ärvs.

Finns någon som kan instifta en lag som förhindrar denna diskriminering som slår så hårt, generation efter generation? För dessa ungar jobbar vi alla familjhem, för att med kunskap och som förebilder hjälpa dem att hitta en plats i ett samhälle som blivit allt hårdare. Med tro på att trygghet och kärlek under en bit av vägen, kan göra skillnad.

Blev ganska förfärad när jag läste reaktionerna på mitt blogginlägg (som också fanns med som insändare i NA), om hur en familj ska se ut för att vara bra föräldrar. Att det finns så mycket okunskap! Innan ett barn placeras i familjehem med tvång, provas alla tänkbara frivilliga insatser. När ett barn placeras tittar man alltid först i nätverket. Oftast har familjen och familjehemmet en god relation i en svår situation. De flesta familjehem har ett oerhört stort engagement för sina barn. Precis som alla andra familjer! Att familjehem skulle ha barn som vinstmaskiner är en myt som förs fram av personer som saknar kunskap. Däremot drivs vi som jag ser det,  av en inre motivation, förmodligen samma som gör att andra startar företag eller arbetar politiskt – en vilja att omsätta visioner till verklighet.

Historien om en diagnos.....

Redan på förskolan såg personalen att Fia var mindre än de jämnstora barnen. Fias start i livet hade varit tuff och hon hade mycket att ta igen. För säkerhets skull gjordes en utredning.

Fia började förskoleklass och växte i den nya miljön. Åren gick och Fia fortsatte att älska sin skola. Trots det hängde hon inte riktigt med i samma tempo som flertalet av de andra. Ny utredning gjordes. För säkerhets skull kompletterades den med en remiss till logoped. Efter TVÅ ÅR I KÖ kom så Fia dit. Diagnos dyslexi.

Vi fick information att Fia behövde arbeta med dator i skolan, med speciella program. Aha , vad bra….äntligen skulle hon få bättre förutsättningar för sin egen kunskapsutveckling. Då får vi höra att KÖ TILL SKOLDATOR ÄR ETT ÅR!

För oss finns ingen tvekan, vi köper henne en dator som hon får använda i skolan.

Fias historia handlar naturligtvis inte bara om dyslexi. Till det goda i historien hör att hon precis som de flesta andra barn har haft många goda pedagoger som trots att de inte getts rätt verktyg, gjort sitt bästa för eleven.

Ändå vill jag ta upp ämnet för att ge röst åt alla andra små ”Fior” och deras föräldrar.

Min fråga är – när ett barn utreds och man ser ett behov, är då ett års väntetid på en dator rimligt?  Var tog den jämlika skolan vägen?

Familjehem - en vanlig familj

Idag finns ett oerhört stort behov av flera familjehem. De familjer som tar emot barn är för få och medelåldern är relativt hög.

Jag vill därför berätta historien om några vänner till oss.

Familjen x är gifta och har varit sambos i 7 år. De har inga barn, varken gemensamma eller sen tidigare förhållande. De bor i ett äldre hus som de renoverat. Huset ligger på landet men nära en mindre stad. Gården de bor på har stall med plats för både de egna hästarna och inhyrda. Båda har jobb och inga ”lik i garderoben”. Man är överens om att inte försöka skaffa egna barn eller adoptera, däremot tycker man att det skulle kännas bra att vara flera i familjen. Efter att ha umgåtts en del med oss som länge varit familjehem, väcks tanken att det nog skulle passa dem.

Vi lovar självklart att förmedla kontakt med några av de socialtjänster/företag vi haft kontakt med genom åren. När jag ringde runt lyssnade de intresserat. Men sen hände ingenting eller ett artigt, vi hör av oss när vi har behov av att rekrytera flera familjer. En socialtjänst nappade direkt. En utredning av familjen gjordes omgående. Enligt vad paret fick höra vara allt i sin ordning, godkännandet klart. En lång väntan började. Det har nu gått ett halvår. Paret har fortfarande inte hört något. Varken från den socialtjänst som gjorde utredningen eller från alla de som skulle ringa när de fick behov……

Kan det verkligen stämma att det finns ett stort behov av familjehem?

För det är väl inte så att Sverige 2011, inte är moget att acceptera att en familj kan bestå av två pappor?