Ska våra barn hanteras av marknadskrafterna?

Som vägledare börjar jag få nog. Jag är trött på alla glassiga broschyrer, trött på reklamkampanjer utan slut. Det är inte längre en seriös diskussion om de ungas framtida yrkesval utan en drag kamp för att få så många ”kunder”= elever, som möjligt.

I de flesta skolor tvingas pedagogerna arbeta med knappa ekonomiska resurser. Samtidigt pågår mängder med reklamsatsningar för att övertyga elever och föräldrar om att välja just den speciella skolan. Kan det vara moraliskt riktigt? Alla skolor – grundskolor och gymnasieskolor, oavsett om de är kommunala eller fristående, finansieras med skattemedel. Är det inte till undervisning, personal och material, vi vill att våra pengar ska gå?  - inte till marknadsföring!

Självklart ska eleverna få god information om framtida utbildning och försörjningsmöjligheter, men vem tjänar på nuvarande ordning? Jag möter elever idag, som är betydligt mera förvirrade och osäkra än för 10 år sedan. De är också informationströtta, de orkar helt enkelt inte ta in mer av alla lockrop.

Från början gällde kampanjerna i valet av gymnasieskola. De senaste åren har det blivit allt mera uttalat också inför valen inom grundskolan. Ska det vara profiler med några timmar idrottsträning eller musik som ska avgöra var våra barn ska gå i skola? Jag längtar efter en skola som åtminstone har modet att gå ut med god undervisning och bra extra stöd till den som behöver, som sin profil.

Det tredelade föräldraskapet

Att vara familjehem handlar om att älska, men det handlar också om att vara proffessionell. Det här låter säkert illa för en och annan. Jag stötte så sent som för någon vecka sedan på en vuxen som påstod på fullt allvar, att allt går att läka med ett familjehem som ger kärlek.För mig känns det som ett hån! Kärlek räcker långt- oerhört långt. Men mycket annat måste till.

 I artikel i Na pratades om bassjukvård. Syn, hörsel och mycket annat som är eftersatt hos barn som kommer till familjehem. Att inte ha fått mat sätter djupa spår. Barn som varit hungriga behöver år för att kunna känna sig säkra på att det kommer att finnas mat, tillräckligt med mat och att det dessutom är tillagad mat. Att äta måltider istället för att ständigt småäta- det tar tid att ställa om.

Om man levt i kaos har man inte lärt sig det självklara. Vad har man toapapper till? Shampo och tvål? Borsta tänder? Bindor?- har tagit emot tonåringar som använt hushållspapper och disktrasor istället.....
Hur ska ett barn hantera ett liv där våld är regelbundet förekommande? Strategierna är många. Jag har haft barn som redan i förskoleåldern helt stängt av alla känslor. Som inte skrattar eller gråter. Andra blir tysta. Sluter sig inom sig och väljer att bli iakttagare utan ord. Återigen andra blir hyperaktiva, slappnar inte av en sekund under dygnet. Ett barn som ständigt är på språng för att ingripa vid fara, sover som ett djur- ständigt på vakt.

Gemesamt för alla barn är att de slutat lita på att vuxna tar ansvar för dem. Konflikter löser man själv. Man väljer själv vad som är viktigast- att övervaka det som sker hemma eller gå till skolan. Därför ligger barnens skolkunskaper ofta långt efter deras förmåga.
Många tonåringar måste få backa och bli omhändertagna som förskolebarn. Få ha gosedjur, någon som sitter i rummet tills man somnat, fråntas alla krav och allt ansvar.

Föräldrarna då? Ett svårt område. Men de är alltid viktiga. Dessutom måste jag som familjehemsförälder ställa mig frågan- kommer jag att så länge jag lever fylla en förälders roll till 100% för detta barn. Kommer familjehemmets ev barn och övriga familj att se detta barn som 100% familjemedlem? Om inte- då är det oerhört viktigt att barnet hittar goda krafter i sitt nätverk- alla måste finnas i ett sammanhang som aldrig kan ifrågasättas.
En annan del av detta med föräldrakontakt- utebliven kontakt kan istället ge en idealiserad bild av föräldern. Min erfarenhet är att kontakten är mycket viktig för att ett barn ska bli helt. Men kontakten måste ske under trygga förhållanden för barnet.

Tredelat föräldraskap. Det innebär föräldrarna (som oftast inte klarar att vara delaktiga), socialtjänsten( som kan byta handläggare 3-4 gånger på ett år) och så familjehemmet.
Familjhemmet står alltför ofta alltför ensamt i mycket svåra situationer.
Kärlek räcker långt och läker mycket. Men tyvärr inte allt.

Gör som jag säger – inte som jag gör? Reflektioner när dottern ”klär av” Anna Wahlgren

Att barn ska göra som man säger – inte som man gör, kan trötta föräldrar skoja om. Ändå blir det rubriker när  ikonen Anna Wahlgren plockas ner från sin piedestal av dottern Felicia.  Skadeglädje, lättnad och också lite sorg hörs i kommentarerna.

Barnaboken följde mig genom åren. Mycket tog jag in och kände igen, kanske var det den kunskap alla mammor i stora familjer har och har haft, konsten att få det hela att fungera. Anna satte det på pränt och blev vår förebild. Som jag minns det gav hon aldrig sken av att vara perfekt. Hon gav bara sin syn på hur man får det att gå runt och hur man praktiskt kan lösa att vara förälder. Som i det mesta annat krävs rutiner om en familj ska fungera smidigt.

Vad kan man då lära av dotterns berättelser? Kanske att barn faktiskt gör som vi gör, inte som vi säger! Anna gav offentlighet åt det mesta i sitt liv, inklusive sina barn. Nu gör hennes barn samma sak.

Precis som mamma kommer Felicia att få ett tillskott i kassan av sin bok. Hon lämnar ut sin familj – precis som mamma. Hon har flera barn från flera relationer- precis som mamma. Hon har kämpat med sig själv och gått igenom en depression – också mamma Anna slet hårt med sig själv. Starka kvinnor får ofta starka döttrar…….

Jag är övertygad att mamma Anna står pall. Vi övriga får fundera på  ”vem i hela världen kan man lita på”…….

http://www.svd.se/kultur/sondag-cover-felicia-feldt_6751681.svd
http://www.expressen.se/kultur/1.2674054/love-me-tender