Placerade barn lyckas sämre i skolan

Skolverket-Socialstyrelsen har gemensamt gått ut med denna nyhet idag. Att visa siffror är bra, först då blir vekligheten synlig. Däremot kanske man måste fundera över varför siffrorna är som de är. Jag kan se många orsaker –

En grupp barn har skador av mammans missbruk under graviditeten, som påverkar deras förutsättningar

De barn som bott länge i en kaotisk miljö har kommit efter från start i skolarbetet. Ju senare barnet placerats, ju mer har man att ta igen

Många familjer i en svår situation flyttar ofta. Många skolbyten påverkar barnet

I vissa fall beror familjens svårigheter på utvecklingsstörning hos förälder. Barnet kan i en del fall fått samma svårighet

I dysfunktionell miljö får barnen sämre kost under uppväxten

Barn som placeras lever i ständig oro för sin biologfamilj och för risken att behöva bryta upp igen

I skolan får barnet lätt en känsla av utanförskap grundat på att ha alltför mycket erfarenhet, jämfört med klasskamraterna

De barn utredningen talar om, bär ofta stora trauman som påverkar ännu mera, när barnet finns i trygg miljö.

Man kan räkna upp många flera faktorer som skiljer gruppen placerade barn från övriga.

Utbildning är det viktigaste skydd vi kan ge dessa barn för framtiden. Som studie- och yrkesvägledare måste jag ändå ifrågasätta slutsatsen  att bristande behörighet till gymnasiet är ett tecken på samhällets misslyckande.

Jag vill påstå att varje dag många av dessa barn kommer iväg till skolan överhuvudtaget, är en framgång! Vi kan inte tro att sår ska läkas över en natt. I ett land som Sverige måste det vara tillåtet att först stå stadigt i vardagen, sen få fortsatt stöttning för att planera framtiden. Allt kan inte ske på en gång! Ge dessa barn istället ett långvarigt stöd, kanske till 25 år istället för som nu till18-19 år.

Bara vara tid –

-den viktigaste tiden för både stora och små. Det låter så enkelt och så klokt……men hur får man till det i verkligheten?

Jag är inte en mamma som har rent i hörnen. Det luktar sällan nybakat eller doftar gott från långkok. Garderoberna är inte fyllda av välstrukna kläder i prydliga högar. Allting ligger inte på rätt plats, oftare där vi hade grejerna senast.

Att prioritera det viktiga, är vi ganska bra på. Varje eftermiddag när jag kommer hem landar jag i sängen i sovrummet. Där kan jag gosa med hundar och prata med ungar. Där pratar vi kläder och kärlek. Dumma kompisar o lärare får en släng. J Tillsammans surfar vi runt bland både det ena och det andra på nätet. Det märkliga är att också kompisar och pojkvänner landar i denna vår oas. Inte var jag så frimodig som tonåring att jag kunde kommit på tanken att ha kompisarnas föräldrars säng, som umgängesplats…..men så är det hos oss. Den första timmen efter jobbet hämtar jag kraft. Jag njuter av närhet och samtal. Den stunden får själen näring – innan det är dags att se till så att annan näring kommer på bordet.

I och med maten, rullar ”måsten ” igång. Läxläsning, tvätt och allt annat praktiskt. Så är det tid att avsluta dagen för de unga i åldersordning. Det är efter det,  som den lugna timmen utan krav, infinner sig. Mys i soffhörna med mannen i mitt liv. Lite egen närhet. TV:n står på, så mycket behöver inte sägas, det är bara lugnt. En stund av ”bara-vara-tid”. Så viktigt att fånga de tillfällen som finns, att inte vänta på något stort och planerat. Livet och tiden finns ju här och nu.