Socialtjänstens stöd

På väg till jobbet hör jag att man konstaterar att barn som bor på institution än idag far illa. Utredaren som konstaterar detta påtalar vikten av att placerande kommun stärker kontrollen över institutioner och familjehem.

Känner alltid att insidan går igång lite när jag hör sådant. Varje barn som samhället tar över ansvaret för, ska gå till något som är bättre än det barnet kom från. Det ultimata är aldrig att barnet rycks från sina rötter, men man måste ibland ändå ingripa.

I Sverige finns ett stort antal familjehem som varje dag gör sitt bästa för de barn som placeras. Sen finns det några få som inte gör det…… tyvärr är det den dåliga bilden som vi andra får lida för. Jag välkomnar en tätare kontakt från socialtjänstens sida, för barnets, föräldrarnas och familjehemmens trygghet.

För sex veckor sedan placerades barn i vår familj. Socialtjänsten fanns med i 15 minuter när barnen kom. Därefter har varken barnen eller vi träffat representanter för kommunen. Jag ifrågasätter om det svarar mot barnens rättigheter. Vi har lång erfarenhet och är trygga i vad vi gör, men var finns barnperspektivet? Det finns också föräldrar i bakgrunden som har rätt att kunna lita på att deras barn har det bra.

Som familjehem är man  oerhört utsatt och ensam i arbetet runt olika barn. Man ska med rätta noga kontrolleras av socialtjänsten. Föräldrar och anhöriga har rätt att ha synpunkter på barnens miljö och omsorgen om dem. Den kritiken går via socialtjänsten och vi har skyldighet att formellt besvara den.  

Barn som placeras har nästan alltid en mycket svår bakgrund. I ny miljö kan det förflutna ta sig olika skepnader. Man kan berätta om övergrepp, men sätta in nya personer i rollerna. Barn kan stjäla. Barn kan vara våldsbenägna och därför inte möjliga att lämnas utan vuxna. Listan kan göras lång på de risker och situationer som man som familjhem utsätter sig för. Därför är socialtjänsten kontakt och omsorg om sina familjehem en förutsättning för att familjer ska orka, kunna och vilja ställa upp.

Många kommuner och företag som kommunerna anlitar sköter stödet till både barn och familjehem på ett professionellt sätt. Tyvärr finns det andra som brister. Det ska inte bero på vilken kommun man bor i vilken trygghet som erbjuds barnet. Barnets trygghet förutsätter trygga familjehem och föräldrar som kan lita på att barnets bästa tillgodoses.

Att vara familjehem är inte ett arbete som andra!

Tack Ulrika för att du vågade!

I dagens Latte bilaga av NA finns ett underbart reportage om Ulrika som syr hucklen. Hucklena struntar jag faktisk i ... förlåt Du fantastiska medsyster! Det som gör mig lycklig är att Ulrika vågar visa upp sin ostylade verklighet och låter oss andra känna igen oss. Det gör henne fantastisk och stark. Mitt i en alldeles vanlig tvättstuga med rengöringsmedel och lager av toapapper, smutstvättkorgar och tvätt på tork finns  hon på stor bild i lördagstidningen. Sittande vid sin symaskin med mängder av tyger på överfulla hyllor, gör hon det hon tycker är roligt. En sann entreprenör.

Tack Ulrika från mig och många medsystrar som lever i samma verklighet som dig och som varken kan eller vill flytta in i en stylad värld utan liv.

Så misslyckades jag igen......

Ikväll var jag inte klar på jobbet förrän strax före sex. Och ingen bil hade jag  just idag. Möts av ilsken man som letat efter barn som skulle hämtas hos kompis. Inget barn hittat.....ingen visste var kompisen ifråga bodde på för nummer elller något efternamn.

Efter tre letvändor hade han gett upp. Nu stod det eftersökta barnet i hallen med förebrående min " ni skulle ju hämta mig...As pappa skjutsade hem mig för han tyckte synd om mig när ingen ville hämta mig". 

Det är då skamkänslorna rinner till. Vad ska dom tro om oss? Inte ta ansvar för andras barn? Inte bryr oss? Drabbas av desperat lust att ringa och ursäkta mig och förklara att vår lille vän faktiskt är fullt kapabel att gå den korta sträckan även om det är mörkt. Det finns trottoar och vägen är upplyst. Men - vi har verkligen försökt leta reda på honom ......snälla, snälla vi är inte dåliga föräldrar....

Att man aldrig lär sig. Skamkäslorna kom inte för att jag tyckte synd om gossen ifråga, skammen kom för "vad ska dom tro?" Att jag inte rakryggad törs stå för att jag vet att detta barn inte har några som helst problem att klara sig hem på egen hand, men att han däremot är en charmig, helt underbar unge som aldrig missar en chans att spela lite på vuxnas känslor:-)

Trött?

Blir du aldrig trött? Hur orkar du? - det är frågorna jag ständigt får.
Jo, jag blir trött. Jag sover som en stock från ögonblicket jag lägger mig, hela natten och till klockan ringer. Gärna lite längre och får stressa och jaga för att alla ska hinna. 

Men kära vän av ordning - att bli trött är väl inget fel? Oavsett om det är av fysisk eller psykisk ansträngning? Och att bli trött av barn är väl lika ok som att bli trött av annat?
För mig innebär att leva med barn och tonåringar att jag varje dag får vara med om ett nytt äventyr. Varje dag händer något oväntat. Varje dag lär jag mig något.

Under samma dag hinner jag vara yrkeskvinna och  mamma till 8-åringar som kommer med teckningar och vill höra kvällssaga. En stund senare kan det handla om att testa för missbruk eller att någon rymmer.  Eller att man bara ligger o kramar en liten unge och känner sig  tacksam och lycklig.

När man till sist sjunker ner i soffan ringer telefonen. Då blir man mamma på nytt och får diskutera vuxen saker med våra utflugna barn. Har vi riktig tur kanske vi dessutom får låna ett barnbarn som sover över....

Att få leva mitt i allt detta varje dag - det är att verkligen vara priviligerad! Det är helt ok då att vara trött när kvällen kommer.

Sociologiskt experiment?

Förutom alla barn som bott hos oss  via socialtjänsten har  vi också haft andra ungdomar i huset. Genom åren har vi tagit emot 10 utbytesstudenter. De har kommit från USA, Canada, Argentina, Schweiz och Tyskland. De flesta har stannat ett år.

Att ta emot en utbytesstudent innebär att utan ersättninng öppna sitt hem för en tonåring. Man går in i ett tidsbegränsat föräldraskap med skolgång, fritidsaktiviteter och ett visst mått av kvällsnöjen med nya kompisar. Utbytesstudenten ska i gengäld leva som barn i familjen med alla skyldigheter som övriga syskon. Det kan vara nog så svårt om man kommer från ett liv med chaufför, hemhjälp och privatskola....

Ett av de mer spännande perioderna i vårt familjehemsliv var när vi hade egna tonåringar fortfarande boende hemma. Familjen var dessutom utökad med två fd drogmissbrukare med bakgrund i Somalia och Hongkong. Till detta anslöt en amerikansk tonåring från välbärgade  förhållanden.

Från start förhöll sig alla avvaktande till varandra. Vår käre amerikan ifrågasatte t o m om han verkligen skulle bo tillsammans med "sådana".

Efter en vecka hade grabbarna glömt det mesta om olika bakgrund. Deras gemensamma intresse för fotboll fick alla att inse att likheterna var större än olikheterna. Skillnaen mellan dem, var lite olika tur i livets lotteri.

Efter ett år skiljdes våra vägar. Alla hade vi lärt oss mycket, mest av alla vår amerikan. Förhoppningsvis finns den kunskapen kvar när han idag är en välutbildad man, med möjlighet att fatta beslut som gör skillnad för andra.

Älska lagom

Ofta får jag frågan hur man klarar att släppa de barn som bott i familjen. Idag är det inte någon svårighet , men så har det inte alltid varit.

I början av vår familjehemshistoria hade vi en ung fd drogmissbrukare boende hos oss. Han var charmig och begåvad och tog alla med storm. Så en dag gick han till kiosken för att köpa godis. Och kom aldrig mer tillbaka. Drogerna hade tagit makten igen.

Den händelsen lärde oss både vuxna och barn att vi bara lånar de unga som bor hos oss. För mig har det också blivit så tydligt att alla barn, biologiska eller placerade, är lån - lån av  livet. Mitt uppdrag är att finnas vid deras sida en tid för att förbereda dem på att klara sig själva.

Hur man känslomässigt förhåller sig till ett barn beror på uppdraget. Finns en biologisk familj som barnet har en känslomässig anknytning till, vore det direkt fel att gå in och bli förälder. Vet vi däremot att barnet saknar en barn-förälder relation, då måste vi släppa in barnet till 100%. Alla har rätt till en djup relation till en vuxen, för att kunna utvecklas till en trygg indivd. Det mest fantastiska är att hur många barn man än möter, finns det alltid känslomässigt utrymme för flera.

Till sist - för de barn som flyttar från oss har vi en regel - vi  finns kvar så länge barnet väljer att ha kontakt.

Vi gör alla så gott vi kan -
under alla mina yrkesår inom skolans värld, har jag aldrig träffat en förälder som inte velat sitt barns bästa. Ibland är det inte gott nog ur barnets perspektiv, samhället är tvunget att ingripa. Ändå måste vi  behålla respekten för varje förälder och acceptera att otillräckligheten beror på förälderns egen situation, inte på illvilja mot barnet.  Att ha rätt till sin förälder och till sin bakgrund är också en förutsättning för att ett barn ska utvecklas till en hel vuxen. Vi måste så långt det är möjligt tillgodose den rätten. Barnet har rätt till sin förälder, aldrig tvärtom.

Hallå alla- nära, kära och okända. Länge har tanken funnits, tanken att dela mina erfareheter med andra. Jag kommer att från mitt långa mammaliv dela med mig av tankar och erfarenheter.
Mitt liv som mamma började för 36 år sedan. Inom loppet av 9 år var barnen fem. Fyra pojkar och en flicka. De har idag också hunnit ge mig fem barnbarn.
För 17 år sedan började vi vara familjehem. Många barn har passerat genom åren. Allt detta vill jag dela utan att berätta om enskilda barn.