Björklunds (mar-) dröm

I den nya skolan sätter vi betyg. Björklund drömmar om betyg från åk 4. Varför inte driva linjen fullt ut? http://www.expressen.se/nyheter/bjorklunds-drom--skola-betyg-i-fyran/

Barn som inte tagit sina första steg före 1 års ålder  får ett F och sorteras bort redan från start. Där går sedan att göra ett spar – varför ödsla resurser på F-barnen med dyra förskoleplatser med utbildad personal? Jag föreslår istället en kortare variant, där de kan få tillsyn av personer som får göra arbetsuppgifter för att få ut t ex försörjningsstöd.

De barn som inte kan läsa vid skolstarten får återigen ett F. Åk 1:s F-barn kan då plockas in i en folkskoleklass som sedan slutar skolan efter sex år. I åk 6 F-märker vi de barn som inte kan engelska nog för att klara en konversation. De barnen får gå vidare för ett sista påbyggnadsår, innan de går ut i arbetslivet . I åk 9 görs sedan en ny gallring där F barn får möjligheten att trots sina brister, gå en yrkesutbildning i 2,5 år. Den grupp som återstår kan nu utan trängsel få gå vidare och utbilda sig och utbrista i ”…och den ljusnande framtiden vår”.

Är det Björklunds skola vi vill ha?

Individuell ut (av?) -vecklingsplan

”…..den individuella utvecklingsplanen främja elevernas kunskapsmässiga och sociala utveckling”. Citat lgr-11, övergripande mål och riktlinjer.

Som studie- och yrkesvägledare möter jag alla elever. Under åren har det också inneburit att jag träffat många föräldrar. Min roll är att stå på elevens sida, att i alla lägen se möjligheter och att ge information som också ger framtidstro.

Den skola vi nu är på väg att få, gör detta till ett allt svårare uppdrag.

Hur förklarar jag för en elev som sitter med 16 papper där det på de flesta informeras om allt hen bör göra, för att nå det eftertraktade betyget E (som tidigare var Godkänd). Efter två ämnen börjar uppdraget att utvecklas kännas övermäktigt, efter tio ämnen känner eleven mer för avveckling!

Blev det verkligen till nytta för eleven, all denna dokumentation som den nya skolan ägnar sig åt? Varje lärare lägger ett stort antal timmar på att i enlighet med kursplanen utvärdera och dokumentera elevens kunskap. Den skickas sedan vidare till mentor som levererar allt i klump ( ambitiös förälder läser självklart omdömen innan samtalet!)

Men hur blir känslan för mottagaren? Leder verkligen alla dessa dokumenterade tillkorta kommande, till att främja kunskapsmässig och social utveckling – som syftet var? De exempel jag möter är oftare elever och föräldrar som sitter med kvittot på att de inte håller måttet, elever och föräldrar som är oroliga och ledsna. Aldrig någonsin har jag mött någon som känt sig peppad och positivt utmanad – vilket väl var syftet.

De elever som klarar skolan utan problem, kommer som jag ser det, inte att ändra sina resultat, med eller utan utvecklingsplaner. För de elever som av något skäl har svårigheter, blir de istället förödande. Att läsa sida upp och sida ner med vad man ska göra, är betydligt mer förödande än att läsa ett betyg.

Var finns rösterna och protesterna från alla skolors skickliga pedagoger om denna dokumentations hysteri? Om man räknar samman tiden som dokumentationen tar och omvandlar den till undervisningstimmar, skulle den kunna ge utbildning för väldigt många elever. Finns någon forskning som visar att denna mätningshysteri som nu blommat ut gagnar eleverna? Ge mig en förklaring på hur eleverna ökar sin kunskap och sociala förmåga av att bli totalt sågade av de som inget hellre vill än finnas FÖR eleverna.