Tankar i nattens mörker

Ibland räcker dagarna inte till. Det praktiska tar varenda minut och det där viktiga att fundera o reflektera, liksom försvinner. Kanske är det naturens vishet att då ge oss en o annan vaken timme mitt i natten? I tystnaden och mörkret kan tankarna fladdra fritt mellan viktigt och oviktigt.

För några nätter sedan vaknade jag mellan två varma barnkroppar. Deras andning avslöjande att de sov lugnt o djupt. Vi fötterna ligger två små hundar. Min närmaste ända sedan ungdomen, ryms också vid min sidaJ

Där i mörkret, utan att något stör mina tanketrådar kan jag reflektera över dagen och livet. Tankar om otillräcklighet för allt man vill, men också insikt om att det är viktigast att ha gjort sitt bästa. Förlåt mig stora och små när det inte räckte!

Att rättvisa är att ge till den som behöver, när den behöver, har jag försökt inpränta hos mina barn. I det ligger en erfarenhet att vi alla någon period, är den som behöver mest. Även den starkaste och mest välfungerande kommer i perioder, när omsorg är extra viktigt.

Mina funderingar snuddar också vid hur fyrkantigt vi ser på hur man ska vara och utan att vi egentligen kan motivera varför. Hur ofta vi av slentrian säger nej istället för ja. Hur svårt det är att prova att göra saker på ett nytt sätt…

Om dagen varit fylld av kaos, ger nattens lugn en balans och en motvikt. Jag hämtar kraft under en vaken timme, som får mig att se nästa dag med lite andra ögon.

Innan jag försvinner in i sömnen igen hinner jag känna pälsen hos en sovande hund, sinnebilden av harmoni. 

Låt också vilda blommor blomma!

Bloggandet har fått ligga nere ganska länge nu. Det har nog egentligen mest legat nere till förmån för livet. Att så mycket har hänt, så det inte riktigt funnits tid att sitta ner o formulera tankarna i text.

Vad mina funderingar just nu mycket kretsar kring, är pedagogik. I min vardag lever jag med ett barn som inte passar in i skolans form för inlärning. Genom åren har jag mött ett antal barn både privat och i mitt yrke som påminner om honom. Barn som är begåvade, lösningsinriktade och ifrågasättande. Barn som ställer frågan varför; när något ska göras. Som ifrågasätter alla gängse normer och alla konventioner om hur man gör och vad man gör.

Samtidigt läser jag om entreprenörskap, entreprenöriellt tänkande och vilka som blir entreprenörer. Många likheter finns med entreprenörer och de barn som skolan och vi vuxna har svårast att hantera – just därför att de inte låter sig hanteras.

Kan vi vända upp och ner på vårt sätt att se dessa barn? Att sluta försöka göra så att skolans verksamhet ska passa dem? Kan vi släppa dem fria och ge dem uppgifter att lösa utanför skolan, uppgifter som de får välja fritt hur de ska lösa? Kan det vara ett sätt att utnyttjas deras styrkor, istället för att de blir frustrerade och skapar kaos? Kan det vara så att en del individer gärna umgås i grupp men utvecklar kunskap och idéer bäst i ensamhet?

Jag tror att om eleven x får bjuda sina kompisar på egenhändigt bakad sockerkaka och stolt berätta hur han gjort, då kommer han att utföra uppgiften galant!

Sockerkakan bakas INTE i grupp- han får lära sig i ensamhet

Han tränar SVENSKA när han läser receptet

Han tränar MATTE när han mäter

Varför jäser det? NO

Hur varm är ugnen? NO

Osv……

Dessutom har eleven fått PLANERA arbetet och FULLFÖLJA det.

Redovisningen ger kompisarnas uppskattning, som ger en GOD SJÄLVBILD!

Med lite fantasi kan ”sockerkakspedagogik” användas i det oändliga.

Så här långt i mina funderingar inser jag nu att ett antal av er duktiga pedagoger som jag har förmånen att ha till kollegor, börjar bli riktigt irriterade och kanske också arga. Lugn – detta är inte kritik av en enda av Sveriges alla fantastiska lärare. Mitt ifrågasättande handlar mera om den syn vi alla delar om kunskap, hur man ska göra och hur man uppför sig. Man får inte resa sig upp för att man tycker att något är ointressant. Har man tidigare sett en film alla ska se, då ska man ändå sitta kvar.. Det är inte ok att bara räkna de uppgifter man tycker. Kursplanerna innehåller vissa moment. Hur skulle det gå om alla bara gjorde det man vill? Det Lutherska arvet vilar tungt…..

Frågan är om det rubbar så mycket av samhällets grundvalar om vi låter de individer som behöver en annan pedagogik få det. Kan vi på det sättet hjälpa till att utveckla en positiv självbild som ger dessa kreativa personer möjlighet att i framtiden mångdubbelt betala igen till samhället den extra kostnad det medför för att ge dem en anständig skolgång?

I en skola som låter alla utvecklas och växa ger vi också vilda blommor möjlighet att blomma!